Du söta lilla mamma, jag sitter här hos dig.
Men inte vet jag säkert om du ens förnimmer mig.
Du kanske ser nå´t annat när dina läppar ler.
Du kanske är i drömmen, där andra saker sker.

Du mumlar något luddigt: ”Vem är här hos mig nu?”
Vad gör du här på dagen? Säg, jobbar inte du?”
”Nej lilla mamma, vet du, jag är ju pensionär.
Jag har all tid i världen att vara hos dig här.”

”Det kan väl inte vara så roligt, lilla vän,
att sitta här vid sängen – men nu känner jag igen!
Du är ju Inger, dottern min! Visst ser jag rätt idag?”
”Ja mamma, oh så roligt att du ser att det är jag!”

Ett ögonblick av klarhet, så susar det förbi.
Jag önskar att det ändå ville stanna och förbli.
Men nästa fråga följer och hjärtat får ett slag:
”Säg Inger, har du pratat med mor och far idag?”

”Men mamma,”sedan tystnad. Vad ska jag säga nu?
Att det var länge sen de dog, ja redan åttiosju.
Jag sväljer snabbt och lögnen från munnen halkar lätt:
”De mår så bra de båda!”
Jag hoppas jag sagt rätt.