Det finns en skiljelinje mellan folk som har och dom som inte har en missbrukande anhörig. Det syns inte utanpå, men hjärnan längtar efter befrielse från oron och de ständiga besvikelserna.
Susanna Alakoski fortsätter skildra missbrukets konsekvenser även i uppföljaren till sin prisbelönta uppväxtroman Svinalängorna. I den skildrades en missbrukarfamilj från Finland ur en liten flickas synvinkel. 

I den här andra romanen är det den vuxna socialarbetaren Anni, som är i centrum. Hon är ständigt upptagen med att grubbla över den oftast frånvarande Sami, hennes knarkande storebror, på väg mot sin nedstigning i missbrukarens helvete. De växer upp i en underklass med kronisk brist på pengar och lika kroniskt tillflöde av sprit.
Den hårda barndomen knuffar Sami via Observationsklass till knarkmissbruk. Hans resa neråt och den välartade systerns växande ångest skildrar Alakoski med smärtsam närhet, varvad med socialarbetarvardagens många frustrationer.

Samhällets hårdnande syn på missbruk och kriminella drabbar henne som en dubbel börda. Hon bär en ryggsäck av vanmakt, sorg och skam, och försöker kompensera med att vara extra snäll och duktig. ”Varför är det så skamligt att tala om missbruk, tänker jag och betalar in lite mer skatt. Det hjälper för stunden. Under veckan som kommer gör jag några goda gärningar till. Lägger pengar i bössor, lägger kläder i klädinsamlingar, lägger mer pengar i fler bössor. Köper uteliggarnas tidning. Det känns också lite bättre. Riktigt bra faktiskt.” (s.263)

Ska man säga något kritiskt om denna gripande roman så är det att en del avsnitt är ordrika på ett sätt som inte tillför kärnberättelsen något. Samtidigt kan jag förstå författarens längtan att skapa lite distans mellan Annis hudlöshet inför Samis öde.
Nu är det här inte bara en bok om missbruk och misslyckande, utan också en stark berättelse om tro, hopp och kärlek. Den kärlek som Annii helst velat slippa plågas av, men som inte går att ta kål på.