Snacka om att göra det svårt för sig. För fem år sen kom danska Susanne Biers film ”Bröder”, en på många sätt fulländad film. Nu kommer samma film i Hollywood-tappning. Vilka är oddsen att klara sig helskinnad ur ett sånt projekt?

Handlingen är densamma. Två bröder, den ene kriminell och nyss frigiven från kåken och den andre helyllemannen, familjefadern och marinkårssoldaten som ger sig av till krigets Afghanistan. Snart rapporteras han vara död. Strulbrorsan blir mer ansvarsfull och ett viktigt stöd för den sörjande frugan och barnen där hemma .
Dödsbudet visar sig vara falskt, soldaten kommer hem och balansen bröderna emellan är förändrad. Ingen förstår de hemskheter han varit med om i kriget. Har dessutom hans fru varit otrogen?

 

Storyn följer originalet till punkt och pricka. Det smäller lite mer i krigsscenerna från Afghanistan. USA:s roll som världspolis ifrågasätts, vilket inte fanns med på samma sätt i den danska filmen. Men annars är det en repris.
Vad är poängen? Hade jag inte sett Bröder skulle jag antagligen ha tyckt att detta var lysande, skådisarna är fenomenala, historien är gripande. Men nu hamnar den oundvikligen i skuggan av den danska förlagan.

Har man en gång ätit Wallenbergare, gjorda på kalvfärs, tycker man knappast att fuskbiffar gjorda på fläskfärs är lika gott. Å andra sidan om man aldrig smakat Wallenbergare så kan ju fläskbiffen framstå som en smaksensation.