Idag arbetar Ulrika Axelsson som djurskötare på grisgården Appuna utanför Mjölby. Gården har både egna suggor och slaktsvin.
– Det som är så himla skönt är att här kan jag gå och skrapa skit, ett konkret jobb som ger direkt resultat. Jag måste inte driva en verksamhet och det hänger inte på mig hur grisarna mår så länge de får mat och lever i en bra miljö. Det är en lisa för själen. Psykiatrin var ett fantastiskt jobb, men ett jobb som tär.

När Ulrika Axelsson sade upp sig från jobbet som skötare visste hon ingenting om framtiden eller vad hon ville göra.
– Men det fick bära eller brista. Vad som helst var bättre än som det var då när jag inte klarade av mitt arbete. Jag kände att det inte fungerade, jag pallade inte att arbeta med tungt sjuka människor längre och fick själv en depressionsdiagnos.

Ulrika hade arbetat som skötare inom psykiatrin i nästan 20 år när hon bestämde sig för att hon måste göra något annat för att själv må bra. Ett stort steg att ta.
– Jag fick bra stöd av min chef och av personalteamet, utan dem i ryggen hade jag aldrig vågat ta steget. Jag sa upp mig i januari 2007.
Hon fick sex månaders avgångsvederlag och 50 timmars coachningstid som landstinget i Östergötland betalade.

Genom coachningen fick hon hjälp att fundera över vilka områden hon kunde tänka sig att arbeta inom. Hon fick personligt stöd av sin coach.
– Vi hade ju en dialog hela tiden även om jag fixade jobbet själv. Jag använde mitt nätverk och via det dök det här jobbet som djurskötare upp innan de sex månaderna med avgångsvederlag hade gått. Det låg inte så långt ifrån mig, så vid 40-års ålder började jag gå som sommardräng och skrapa skit.

Därefter har Ulrika gått en djursjukvårdsutbildning, och numera består arbetsuppgifterna förutom att skrapa skit av att behandla grisar, kastrera, slipa tänder, kullfördela smågrisar och allmän skötsel av de digivande suggorna.