Den första intervjun ägde rum i fjärde graviditetsmånaden när det ännu inte syntes. Jag hade fortfarande kunnat slinka igenom som lönnfet.
– Är det någonting mer du tror att vi behöver känna till?
– Ja, det är en liten detalj…
Jag sa som det var. Varför, ville många veta i efterhand? Varför sa du det? För att man faktiskt ska vara på sin arbetsplats. För att jag tycker att man ska vara ärlig. För att jag tycker att man ska kunna vara ärlig. Därför.

– Nämen oj vad roligt! Gratulerar… Verkligen. För vår del spelar det absolut ingen som helst roll. Om sen arbetsgivaren ser några praktiska problem så handlar det ju inte om diskriminering, sa den rutinerade rekryteraren.
Nähä, utan om vadå, ville jag fråga? I stället sa jag:
– Vad bra! Verkligen…
Vi sågs aldrig mer.
 
Andra intervjun skedde i graviditetsmånad sex. De två kvinnorna, vd:n och en anställd, turades om att stirra på min mage. Skönt ändå med kvinnor, tänkte jag, som vet hur det är att både vilja ha familj och ett arbete.
– Är det ditt första barn, frågade vd:n och glodde lite extra på bulan.
Lite förvirrad insåg jag till slut att hon pratade om mitt befintliga barn utanför magen. Svar: ja.
– Är det ingenting annat så är vi nöjda.
– Jo, det är ju en liten detalj…
 Jag förklarade att jag bara behöver vara hemma i ett halvår och att min sambo gärna vill vara pappaledig. Vd:n lovade dyrt och heligt att det inte skulle påverka beslutet – för det vore olagligt.
– Även om det blir svårt att bortse ifrån, sa hon och tryckte min hand.
Vi sågs aldrig mer.

Den tredje intervjun var i graviditetsmånad sju och jag riktigt vaggade in i konferensrummet.
– Är det en bebismage? frågade den kvinnliga försäljningschefen.
Nej, jag har svalt en badboll din idiot, tänkte jag lite irriterat.
– Ja, men min sambo vill väldigt gärna vara pappaledig och vi ska inte ha fler barn, kände jag mig nästan tvingad att tillägga.
– Alltså, det här är ju en befintlig tjänst. Inte en som börjar vid halvårsskiftet eller så, sa den manlige platschefen krasst.
Jaha. Vad menar du, ville jag fråga? I stället log jag. Då ryckte försäljningschefen hjälpsamt in.
– Det viktiga är självklart kompetensen. Att vi hittar rätt person för jobbet, inte när man kan börja.
Behöver jag säga att vi inte sågs igen?

Visst är det fullt möjligt att jag inte var den mest kompetenta sökande till något av jobben. Det kommer jag aldrig att få veta. Men jag känner mig absolut inte bedömd på lika grunder som de jag tävlade mot. Något som en blivande barnafader inte behöver bekymra sig om. De två sista arbetsgivarna har inte ens en gång brytt sig om att meddela att tjänsten har tillsatts av annan sökande. Kanske bör man förstå sådant automatiskt när man är gravid.
Tack och lov (!) varar en graviditet inte för evigt. Nu ska jag vara föräldraledig och sen är det bara att ge sig rätt in i jobbsökardjungeln igen. Till dess har jag infört en ny regel i hushållet: Tulo mellan knäna! Sorry Henrik…