KA 100 år35 anställda inom Stockholms Lokaltrafik anmälde sig efter att de läst annonsen i fack- och personaltidningarna. Alla som ville vara med och sjunga var välkomna att sätta upp Tolvskillingsoperan, den kända fattigmansoperan som protesterar mot det etablerade samhället.
– Det var roligt. Vi var så många som körde på de olika garagen och många av oss hade aldrig hållit på med teater eller något sådant tidigare. Det blev en väldigt bra stämning och vi var ett härligt gäng, säger Susanne Gudrunsdotter om projektet nu, ett antal år senare.
På den tiden var hon timanställd bussförare. Hennes lilla dotter fick följa med till repetitionerna eftersom hon saknade barnvakt.
– Hon kröp omkring på golvet när vi repeterade. Vi hade hemskt kul allihop trots att vi var så olika och jag tror att vi alla fick en kick för självförtroendet genom att vara med.

Kommunalarbetarens omslag nr 0294
KA:s omslag nr 2/1994.  

I dag arbetar hon kvar inom SL, men hon har lämnat bussförarjobbet för trafikupplysning och spärrvaktsarbete.
Eldsjälen bakom idén hette Gösta Sand.
– Vi konkurrensutsätts. Människor sparkas hit och dit, det föder en tryckt stämning och otrygghet. Att då sätta upp en pjäs under de förutsättningarna är att gå mot strömmen, sa Gösta Sand i KA nr 2/1994.
Reporter Ann-Christin Sjölander konstaterar att handlingen är en spegelbild av tidens samhällsutveckling.
”I Bertold Brechts Tolvskillingsopera handlar det mycket om vad man kan suga ut från var och en. Här finns inte utrymme för solidaritet och ödmjukhet utan det gäller att sko sig så mycket som möjligt på andra”.

I rollerna fanns allt från förare till verkstadsarbetare. Repetitionerna skedde med arbetsgivarens samtycke. Och kommunalarnas engagemang var stort. Delade turer var en förutsättning för att många av bussförarna skulle ha tid att repetera. Köra buss mellan tre och sju på morgonen, sedan repetitioner några timmar och sedan arbete igen.