KA 100 år– Strejken var inte till så mycket nytta för just oss i mitt arbete men jag tror att arbetsgivarna fick upp ögonen och såg att vi kommunalare kan ju strejka vi också, säger Esbjörn Enblom, anläggningsarbetare i Gäv­le, i dag. Han är arbetsplatsombud för Kommunal vid Markbyggarna, som är namnet på den enhet vid Gävle kommun som utför teknisk service och underhåll av vägar med mera. Kommunalar­bet­aren var där både före och efter strejken.

Bakgrunden till Kommunals störs­­ta strejk var att förbundet överraskande sade upp avtalet med kommunerna och landstingen i förtid inför det sista avtalsåret. Under våren fylldes tidningens spalter med rapporter från kampen för ett bättre avtal, medlare kallades in, avtalsbud bollades fram och tillbaka. Opinionen var allt som oftast på kommunalarnas sida.  De röda jackorna med orden ”Vi tar fajten” på ryggen syntes i både teve och tidningar och på gator och torg. Till och med många av landets kommunalråd kunde tänka sig att stödja kraven från Kom­munal, enligt Kommunal­arbet­arens undersökning i nr 11/2003.

Kraven handlade inte bara om att få upp nivåerna på löneökningarna utan i hög grad också om högre lägstalöner.
– Strejken var inte onödig. Vi har fått en del grejer efter det, som till exempel lönepotter för tjejerna. Och nu är det bra att de går till samtliga som tjänar dåligt. Så strejken hade nytta på det sättet, säger Esbjörn Enblom.
Precis när konflikten avblåstes var bussförarna på väg att bli uttagna, trots att det inte rörde deras avtal. Det plötsliga slutet förvånade många. Esbjörn Enblom var en av de medlemmar som var kritisk efteråt.
– Det var mer för hur det slutade. Just när vi hade chansen att klämma åt ordentligt, när bussarna var uttagna i strejk, så tog det slut.

Bussarna stannade alltså inte då. Det fick vänta fem år till. 2008 pågick en omfattande busstrejk mitt i sommaren.
Den kanske mest kända busstrejken är annars den som rörde kisspauserna 1999. Till skillnad från den senaste buss­strejken, var det vinter och minus­grader. Strejkvakterna huttrade i kylan. Den pågick inte så länge men fick mycket uppmärksamhet i massmedierna. I Kommunalarbetaren berättar bussföraren och sektionsordföranden vid bussektionen i Eskilstuna, Gunder Davidsson, att allmänheten varit överrask-ande positiv. Och bristen på utrymme ens för kisspauser i turerna var inte bara ett stor­stads­problem, sade han.
– I takt med att upphandlingarna genomförts har tidtabellerna blivit allt snävare, berättade Gunder Davidsson i nummer 5/1999.

Kort efter strejken blev han sjukpensionär, på grund av värkande axlar och nacke, som jobbet gett honom. Men själva strejken tärde också, berättar han i dag tio och ett halvt år senare.
– Strejken var en bidragande orsak till att jag sen inte orkade jobba längre. Jag fick i princip dra hela lasset själv under strejken. De andra sjukskrev sig.

19 år tidigare, 1980, lamslog den så kallade storstrejken stora delar av Sverige. Hela LO-kollektivet var med i konflikten. För Kommunals del var det första gången på 29 år som medlemmarna var indragna i en konflikt. Cirka 9 000 medlemmar var antingen uttagna i strejk eller lockoutade av arbetsgivarna.
Dåvarande ordföranden i Kommunal, Sigvard Marjasin, hade gått ut hårt i avtalsrörelsen. ”Kommunal kräver 15 procents lönelyft” hette det i en rubrik i Kommunalarbetaren i nummer 6/1980.
– Det blir en mycket hård avtalsrörelse, varnade Marjasin i inledningen av artikeln.
Han skulle få rätt.

Efter tre veckors konflikt och ingripande av regeringen blev det till slut ett avtal som inte ens gav hälften av det Kommunal krävde. När Kommunalarbetaren nu fyller 100 år 2010, tyder mycket på att ännu en mycket svår avtalsrörelse väntar.
Det blir anläggningsarbetare Esbörn Enbloms allra sista lönerörelse, innan han går i pension i slutet av året. Någon storkonflikt som 2003, tror han inte på, men något kommer att hända, gissar han.
– Det kanske kan bli aktuellt med punktstrejker till exempel.