Jag går vägen fram
känner mer än ser skrovligheten
i vägbanans kant
undrar över tillblivelsen.
Associerar till min egen skrovlighet
den som infunnit sig efter livsbetingelserna
både inombords och utanpå.
Så är det med asfalten
livsbetingelserna har förvandlat den
till endast söndervittrat grus
precis som jag känner mig i dag.

Nej, nu får det vara nog
slut på nedgrävdheten
saknaden finns, minnena också
sorg i djupet ska tas bort
lättas med andra tankar
följ inte den saknades aska ner i jorden
rinn inte bort med asfaltgrus
sätt igång och lev normalt igen.