Min son var här en tidig morgon i juni och tog för sig. Innan han föddes. Han kom hit och lånade lite verktyg för att bygga sig själv.
Han har fått svårmodet, alkisgenen, värdigheten, intelligensen, rädslan och talangen från pappa. Från mamma har han fått den tysta, tålmodiga skönheten. Från mamma har han fått sina ögon, sitt skratt, sin nyfikenhet, sin ljusa, varma hud och öppna ansikte, som ett landskap i dimma efter den första höststormen. Från mamma har han fått allt det som är vackert.
Jag tänker ibland att Milo fått ärva det svartaste hos mig. Jag slår bort den tanken. Det svartaste finns hos alla. Jag har mitt precis under huden, som vatten slår mot en strand, rullar mitt sönderfall som mjuka vågor mörkt vatten. Det är en fridfull plats. Allt det jag hann slå sönder är en glänta i tiden dit jag går ibland. Jag påminner mig om hur nära döden jag var när jag drack. Jag påminner mig om att jag har allt det jag drömde och bad om då, förr, när hela världen var ett språk jag inte förstod.

Jag behöver och älskar Milo mer än han behöver och älskar mig. Det är ingen orättvis eller läskig tanke. Det är en bra tanke. Det bor ett leende i den tanken. Jag får äntligen lära mig att dra mig undan. Jag får äntligen lära mig att kratta manegen bara, istället för att högljutt dansa fram på den som en ständigt lallande byfåne.
Milo skrattar och minns också när jag inte är där. Som nu, när jag sitter med vintersolen parkerad på den tunga heltäckningsmattan på ett hotellrum, så växer han utanför mina ögon, så lever han sitt liv. Jag lever mitt med mina värdelösa prioriteringar, med mina åtaganden, mina manliga attribut.
Jag gråter inte, men det är nära. Jag drömmer inte, men det är nära. Jag sover inte, men det är nära. Jag är ingen bra pappa, men det är nära.

Bra pappor är en abstraktion. Vad vi behöver vara är oändligt kärleksfulla pappor. Tålmodiga. Toleranta. Långsamma. Vi behöver montera ner oss själva, vår manlighet, vårt jobb, vår fotboll, våra intressen, och ställa allt det där i uthuset en stund, vila lite i det höga gräset, se grusvägarna snirkla sig vilse (eller hem) in i skogen. Sedan kan vi fråga oss vad vi behöver, vad vi egentligen behöver för att vara solidariska med våra barn.
Jag tror vi kommer bli förvånade över hur lite vi behöver för att vara goda föräldrar. Vi kan lämna ifrån oss nästan allting. Ju mindre vi bär med oss in i våra barns liv, desto bättre är det.

JA
att vara pappa är en välsignelse som slår exakt allt.

NEJ
onyktra farsor i hockeytröjor med livrädda tioåringar i släptåg.