Uppdrag Granskning i SvT i onsdags var en tankeväckare. Det handlade om den särskilda skolan, särskolan, och om Jonathan Arvidsson som felaktigt stämplades som lindrigt utvecklingsstörd.

Han gick två år i särskolan innan ansvariga upptäckte det som Jonathan själv insett hela tiden, att han är normalbegåvad. Däremot var han mobbad och kraftigt nedstämd av den psykiskt hårda miljön, som skolan i Vellinge inte gjort något för att rätta till, när testerna gjordes. Det egendomliga är att detta är fjärde tillfället som just Vellinge kommun placerar barn som inte hör hemma i särskolan i denna form!
Livet är säkerligen inte förstört för Jonathan, men det är två i stort sett förlorade år som han nu efter bästa förmåga får ta igen i det individuella programmet på gymnasiet så att han kan förverkliga sin dröm om att bli kock.

Föräldrarna som ställdes inför valet att acceptera särskolan eller de dåliga förhållanden som rådde, dvs ingen hjälp i den skola han gick, känner sig med all rätt svikna. De litade på experterna. Jonathan har klarat att hantera sina prövningar mognare än många vuxna. Han är tapper och stark som berättat om det som hänt honom.
Jag tror han kommer att klara sig bra, trots detta hinder, men det är ändå en skrämmande händelse, där man flyttar det barn som mobbas till särskolan och stämplar ut offret som problembärare, i stället för att de elever som beter sig illa får ta konsekvenserna och lära sig tolerans och samarbetsförmåga. 

Intelligens- eller begåvningstester är dessutom ett trubbigt instrument och alls inte någon febertermometer som visar en objektiv sanning, det vittnade sakkunniga om i programmet, Det handlar om tolkningar och bedömningar.
Dessutom kan placeringen i särskolan i sig bidra till utanförskap som vuxen, visar forskning som presenterades. Barn som inte ”hittats” och erbjudits att gå i särskola, utan fortsatt i vanlig klass klarar sig bättre som vuxna, får oftare jobb och bildar familj än de barn som gått i särskolan. Hjälpen snarare stjälper barnen och hänvisar dem till ett liv som funktionshindrade.
I just det utanförskap som den nuvarande regeringen gick till val på att bekämpa. Särskolan är inte bra för någon elev, och begreppet utvecklingsstörd har kastats i papperskorgen i en rad europeiska länder, exempelvis Storbritannien.

Och i USA arbetar skolan i alla former, inklusive universitet med inkluderande, inte exkluderande lösningar, berättade föräldern Judith Timoney, som har ett barn med Downs syndrom i vanlig klass. I Sverige får föräldrarna slåss för att låta barn med inlärningssvårigheter av något slag gå i vanliga skolan, medan det i många andra länder är regel att inte utestänga.

Särskolan som form ska, trots dessa dystra erfarenheter, vara kvar i Sverige, och vissa fall ska den rentav kunna tvingas på barnen mot förälderns vilja, enligt det nya förslaget till skollag som regeringen lägger fram.
Statssekreterare Bertil Östberg från utbildningsdepartementet kommenterade inte den forskning som visar att barn med särskola klarar sig sämre som vuxna, utan framhöll bara att föräldrar ofta är nöjda med skolformen. De är nöjda för att de tvingas välja mellan pest och kolera, framhöll Judith Timoney – dvs. de ställs inför alternativet att få hjälp i särskolan eller inget stöd i vanliga skolan. Om de vill ha detta stöd måste de själva dra igång en rättslig process och hur många orkar det?

Utvecklingsstörd är ett tungt och dömande ord, som låter som om det fanns en riktig måttstock som kan skilja dum från klok.  Inlärningssvårigheter är ett bättre begrepp, som talar om vad det handlar om.
Och nog kan skolan hantera barns olika svårigheter att lära i en och samma skolform, i synnerhet om detta visar sig vara den bästa lösningen för barnen på sikt!