Den här filmen vill att man ska gilla den. Vill att man ska tycka att den verkligen är något särskilt i romcomgenren. Och visst, det är en charmig historia om en ung man Tom som möter en ung kvinna Summer, där hon inte vill att det ska vara något seriöst vilket däremot är just vad han önskar.

Referensramarna är indiemusikens Pixies och Belle and Sebastian. En scen ur filmen Mandomsprovet finns inklippt.
Första gången Tom och Summer talar med varandra handlar det om The Smiths. De åker hiss tillsammans och Summer hör Smithstonerna till ”There is a light that never goes out” från Toms hörlurar. Hon sjunger med i de klassiska raderna (som alla musikintresserade sedan mitten av 80-talet sjungit för sin älskade eller fått sjungna för sig): ”And if a double-decker bus, Crashes into us, To die by your side, Is such a heavenly way to die”. Tom förlorar sig i samma sekund, övertygad om att de är varandras öde och stora kärlek.
Filmen handlar sedan om vad som händer när man förlorar den som man var övertygad om var den rätta.

Med alla referenser rätt blir det lite för bra. När det dyker upp en speakerröst finner jag mig själv sitta och fundera över om det inte är samma röst som läser introt till White Stripes låt ”Little Acorns”. Däri ligger den här filmens problem. Historien i sig är inte överdrivet intressant hur charmiga huvudrollsinnehavarna än är och hur bra musik som än spelas.