Varför, kan man undra – och frågan ställs i den utmärkta, färska antologin Till Tryckfrihetens försvar (Studentlitteratur). De båda redaktörerna, Anders R Olsson och Lars-Gunnar Liljestrand har följt ämnet i åratal och sett utredning på utredning poppa upp med syftet, som de ser det, att avskaffa TF.

Därför är det inte så konstigt att de är nästan konspiratoriskt kritiska till de förslag som lagts och snart läggs. ”Varje gång lanseras dessa utredningar med ett fyrverkeri av hyllningar till yttrandefriheten och löften om att den skall stärkas ännu mer. De styrande har hoppats att man bara skall lyssna på knallen men inte se vart skottet går – för måltavlan har varje gång varit TF.”
Den socialdemokratiska regeringens försök 2006 stoppades efter en proteststorm, men nuvarande regering tar upp stafettpinnen och utreder hur dagens grundlagsregler om tryck- och yttrandefrihet kan ändras och TF därmed avskaffas. Riksdagsledamöter brukar ofta vara pigga på inskränkningar i försvar för en eller annan ”god” sak, exempelvis att vi ska slippa avklädda modeller och ”könsföraktande” reklam, som miljöpartiet krävde för ett tag sedan. Lusten att begränsa TF är stor, men varje sådant steg kan få vittgående konsekvenser.

Om det är EU-medlemskapet eller hotet från terrorismen, eller vad som gör att TF är under ständigt ifrågasättande är oklart, skriver redaktörerna och Anders R Olsson gör själv en utmärkt granskning av de rätt tunna och motsägelsefulla argument som finns i den nuvarande utredningen, TYB2.
TF ger varje svensk medborgare rätt att utge tryckt skrift och genom YGL, yttrandefrihetsgrundlagen gäller skyddet också för de nya metoder som finns.  Till detta kommer meddelarskydd, tryckfrihetsjury och annat som stärker det tryckta ordet. Den är Europas första grundlagsfästa tryckfrihet och som sådan värd att försvaras med kraft i EU, framhåller en av författarna Arne Ruth, tidigare chefredaktör och kulturredaktör på Dagens Nyheter. 

Anette Carnhede, förbundsordförande i fackförbundet ST skriver om hur viktigt det är med offentlighetens ljus, både för de anställda och för medborgarna som har rätt att granska den verksamhet de betalar skatt till. Men de statligt anställda är en krympande skara. Anette Carnhede framför ett viktigt krav: Att all verksamhet som styrs och finansieras av staten, och ytterst av oss alla, också ska vara öppen för insyn av medborgarna, vilket inte är fallet i dag, privatiserad verksamhet slipper insynen. Det behövs ett lagfäst skydd som ger alla som arbetar i statliga verksamheter en vidsträckt yttrandefrihet. Annars hotas demokratin.

Statsvetarprofessor Sverker Gustafsson  framför den intressanta tanken på att koppla eventuella krav på likformighet för yttranderätt i  EU till att införa motsvarande lika rätt för europeiska löntagare att få kritisera och ställa krav på sina arbetsgivare utan att riskera att förlora sin försörjning!

Det kravet vore lämpligt att ställa när du träffar de andra högdjuren under tiden som Sverige har ordförandeskaet i EU, Reinfeldt! Ta fajten för TF i stället för att försöka förstöra den! Har vår statsminister för övrigt sagt ett offentligt ord i protest mot Irlands nyligen instiftade lag mot blasfemi, hädelse av religion?

Etiklektorn Susanne Wigorts Yngvesson behandlar en annan het fråga för demokratin, det hot mot våra liberala rättigheter som kommer genom ökad intolerans och krav religiösa undantag från yttrandefriheten, som haft stora framgångar. Inte minst i FN. (Samma debatt tar även Dilsa Demirbag-Sten upp i dagens DN, där hon skriver om hoten mot de liberala värdena när islamisterna vill lagstifta bort det de uppfattar som kränkningar mot islam.)

Tryckfrihet är inte oproblematisk i vår digitaliserade värld, med en skog av bloggare, twittrare, kreditupplysare, skvallrare, mobbare, bildspridare som gör frågan om rätten att utge tryckt skrift till något annat än vad det var för bara 20 – eller 10 år sedan. Man kan skaffa utgivningsbevis för att sprida uppgifter om straffade personer eller för att tjäna pengar på skvaller om andras inkomster. Det handlar om rätten till personlig integritet, skydd mot hot och förtal och andra frågor som blivit väsentligen mer akuta med nya medieformer.
De här aspekterna kan hanteras utan att skada det som redan finns, är den genomgående uppfattningen bland skribenterna.

Visst är lagen ett lapptäcke, skriver Nils Funcke, tjänstledig chefredaktör på Riksdag och Departement. Men vad är det för fel på lapptäcken! ”Omsorgsfullt har ruta sytts till ruta. Lapp vid lapp med olika färger och mönster beroende på modetrenden vid tiden när de syddes dit. När något slitits ut eller blekts har riksdagen sprättat och sytt i en ny lapp.”

Funcke är ”yttrandefrihetsextremist” i sin konsekventa hållning. Han vill värna rätten att inneha ”vilken information man vill och bara kunna ställas till ansvar när informationen nått allmänheten” och anser därför att riksdagen när den 1998 kriminaliserade innehav av barnporr tog ett viktigt steg bakåt, att en lapp i täcket togs bort. Det är en principfast hållning, men personligen tycker jag inte det är så enkelt. Kan framställning av barnporr någonsin ligga i samma vågskål som tryck- och yttrandefrihet? Den lappen i sömmen kan knappast vara avgörande för hela täcket!

Vitsen med yttrandefrihet sammanfattar Susanne Wigorts Yngvesson för övrigt på ett utmärkt sätt:
”Det är en väsentlig poäng med yttrandefriheten att jag emellanåt får höra sådant som jag inte vill höra.”
För det är inte när alla är överens som vi behöver den, utan i de situationer när vi helst inte vill höra eller helst vill tysta de personer som provocerar oss. Det moraliska ansvaret för de ord vi uttalar eller inte får var och en handskas med själv.