Jag och min flickvän hälsade på en kamrat i Göteborg i somras. Vad skönt det är att semestra ihop! Men det kostar skjortan! Först och främst är SJ:s biljetter så dyra att det är billigare att åka bil.
Det är i och för sig inte heller billigt, åtminstone inte i en Volvo. Och egentligen vill man ju åka miljövänligt men det är ändå plånboken som får sista ordet.

Väl framme i Göteborgsförortens parkering måste vi betala 3 kronor i timmen på dagen och 2 kronor i timmen på natten. P-avgift dygnet runt på en ödslig gästparkering, alltså.  60 spänn om dagen, utan att ens ha börjat uppleva staden.
Ok, vi sväljer ilskan och tömmer våra plånböcker i maskinen. På väg mot porten slänger jag ett getöga på bilen, då ser jag att den grå p-automaten står och hånflinar.
Dagen därpå är alla glada, min kompis och hans flickvän ska ta oss till Liseberg! Herregud, det måste vara tjugo år sedan jag var där sist, säger jag upphetsat. Vi tar bilen in, eftersom det är mycket billigare än tur och retur för fyra personer med Västtrafik (132 kr). Återigen stiger frustrationen när vi måste betala 5 kronor i timmen för parkering.

Vi skakar av oss även detta. Men vid nöjesfältets entré förbyts glädjen till sist i uppgivenhet. 290 kronor för åkpass, 70 kronor i entré. 720 kronor för två personer. Det går inte. Ingen av oss är miljonär.
Vi strosar runt i stan istället, njuter av solen och av varandra, köper öl och cider – äntligen något som är värt priset! – och åker hem.
Gemensamt förbannar vi sedan alltihop: Det är bara överklassen som har råd med Liseberg!
Hemma i Skåne igen hittar jag i fickan en reklambroschyr från ”turiststaden” Göteborg. Jo tack, lyxturism borde det heta.
Jag börjar fundera på alla svinaktiga priser och avgifter som omgärdar och begränsar våra liv.

Några exempel från min sommar:
– 300 kronor för läkarbesök.
– 320 kronor för tillstånd att övningsköra (vad ett körkort kostar totalt ska vi inte snacka om!).
– Buss 18 kronor för enkel resa inom Malmö
– Buss 42 kronor för enkel resa Malmö-Lund
– Tåg över bron till Köpenhamn enkel 105 kronor
– Hyra två filmer 80 kronor
– Gå och bada på kommunens utomhusbad 45 kronor
– Bjuda flickvän på bio, nästan 200 kronor

Allting ska kosta. Överallt sätter myndigheter och företag upp ekonomiska spärrar. I samma takt som skatterna sänks (mest för de rika) så höjs avgifterna för folket. Förlorade i skatteintäkter tas till delar igen via höjda avgifter såsom p-avgift och friluftsbadsentré.
Många tror att det blir billigare med ”privata alternativ”. Men kapitalism är varken billigare eller bättre. På mitt sommarjobb på sjukhuset i Malmö beställer vi mat från ett företag som heter Medirest i Lund. Förutom det vansinniga ur miljösynpunkt med motorvägstransport är priserna svindyra. En vanlig patientlunch i kantin kostar cirka 50 kronor. Det vill säga bara några kronor billigare än en lunch på restaurang vid Möllevångstorget. I det senare alternativet ingår dessutom dricka och ibland bröd, smör och sallad.

Värst av allt är kanske ändå Pressbyrån, den enda kiosken på sjukhusen i Malmö och Lund. 7 kronor för en banan. 10 kronor för en trekantig ”hälsobulle”. ”Erbjudande” tre frukter 15 kronor. Utpressningsbyrån, borde den kallas.
Blotta åtanken vid en sjukronorsbanan får mig att likt Magnus Uggla må illa.
Kärleken och stranden är gratis, allt annat är svindyrt. Avgifta Sverige!

Nils Littorin