Men jag märker, när jag pratar med vänner, att det personliga förtroendet för politiker spelar en allt större roll i deras partival. ”Nej, jag tycker inte om det borgerliga politiken, men Reinfeldt och Borg är ju väldigt duktiga”, ungefär så kan det låta.
När politiken blir en personlig förtroendefråga så kommer något annat mer i bakgrunden, politikens innehåll och konsekvenser.

Idag är Sverige ett land med massarbetslöshet, växande klassklyftor, hårda besparingar i välfärden och ett massivt budgetunderskott. Allt fler svenskar som för något år sedan klarade sig hyggligt tvingas idag iväg för att söka socialhjälp.
Samtidigt kan en välmående över- och medelklass njuta av förbättrad standard med stora skattesänkningar.
I jämförelse med den utvecklingen så är förtroendetävlingen mellan Mona och Fredrik helt ointressant för mig. Jag skulle kunna rösta på Jokkmokks Jocke, bara jag fick en annan politik för ett rättvisare Sverige.

Inför valet kommer den borgerliga alliansen att göra allt för att valet ska utvecklas till just en tävling om den mest sympatiske statsministerkandidaten. Politiken blir marknadsföring. Kandidaterna kommer att blicka ner mot oss från reklamtavlorna och de smygande förtalskampanjerna kommer att ta fart igen. ”Mona är svag”, ”Mona har inte stöd”, så kommer det att låta. Det finns ofta en underton av koppling mellan svag och kvinna. Hade en man mötts av samma attityd? Knappast.

Just då, när vi förväntas rösta i denna politiska förtroendetävling är det dags att säga stopp och istället fråga de svåra och viktiga frågorna. Vad händer med de arbetslösa ungdomarna? Varför görs så lite för att minska utsläppen av växthusgaser? Varför ska kommunalanställda som gör viktiga arbeten sägas upp för att de rikaste ska få ännu lägre skatt?
För mig är det de frågorna som valet 2010 handlar om.