Han drar handen över hjässan, känner dess kalhet.
Det är borta, det är slut med grå strån och mjuka vågor.
Ålderdomen och livsslutet är nära.
Men i hjärtat finns ännu minnet av hennes händers smekningar över grå strån.
Det som var där före är över, en annan tid då mörka vågor täckte hjässan.
Då en annan kvinna lekte med lockar, beundrade den mörka frisyren.
En annan tid då den kvinnan födde ett kalhjässat barn, en son.
Barnet blev ljushårigt.
Men den tiden är också över.
Omigen drar han handen över den blanka hjässan …