Så göra vi när vi tvätta våra kläder

Nuförtiden använder vi luktsinnet för att avgöra om tröjan behöver tvättas, smutsen syns inte, och kläderna slits mer av tvätten än av att vi bär dem.
På 1800-tal­et kunde man tvätta en gång per år på stora gårdar, å andra sidan pågick tvätten i en månad. Kläder var skydd för kroppen, man kunde byta till festkläder, och sen återgå till sina otvättade vardagskläder.
Idag är kläderna ett skydd för omgivningen som ska slippa känna lukt från kroppen under dem.

Slitet med att bära, elda och värma vatten, skölja tvätt i iskalla sjöar, klappa ur vattnet, hänga och sen mangla tvätten i stora stenmanglar är nästan bortglömt, men ändå bevarat i romaner, som i Kerstin Ekmans ”Springkällan”.
I en film på utställningen på Arbetets museum i Norrköping får vi se hur det gick till, den är inspelad på det lilla tvätterimuseet Hagalund vid Albysjön i Huddinge.  

Den moderna tvättmaskinen upp­­fanns redan 1939, men det skulle dröja in på 1970-talet innan den blev självklar för alla hushåll i Sverige. Ett genom­snittshushåll tvättade år 2000 åtta tvättar per vecka, mot två tvättar 1960. Vi smutsar ner 4 kg tvätt per person och vecka, men bara 80 gram är smuts!
Klädnypan har en egen historia, liksom tvättmedlet som i äldre tider tillverkades av det man hade till hands, till exempel talg eller björkaska. Om det finns optiskt vitmedel i dagens tvättmedel, så fanns det ”blåelse” som blandades i sista sköljvattnet förr. För att få linnet slätt och blankt, lindades det runt en kavel och rullades med ett kavelträ. Man kunde också gnugga linnet mot ett slätt underlag med en ”glätting”, en rund polerad sten.

På en modern torksnurra sitter tvättminnen upphängda, och fler minnen vill museet ha. Här finns berättelser om nymanglad tvätt i klädkorgar på pakethållaren, om lakan som frös till is ute på tvättlinan. Men också om mobiltelefoner som inte klarat kulörtvätt 60 grader.