Jag önskar att jag kunnat sjunga
så vackert som lärkan i skyn,
till glädje för gamla och unga,
till glädje för alla i byn.

Nu kraxar jag mest som en skata,
så sorgesamt knarrig min röst.
Det blir inget ur ”Traviata”
i annat jag söker min tröst.

Vi fick ju så olikt i påsen,
en del sjunger ut för full hals.
Att olikt i livet kan gå sen
förvånar mig inte alls.

Vi är ju så snara att döma
och blott efter ett enda mått,
fast kanske vi borde berömma
oss efter de gåvor vi fått.