Framåt andra terminen kom jag på att jag behövde lite extrainkomster och att jag borde ringa kommun och landsting för att kolla upp mina möjligheter. Sagt och gjort och efter en vecka hade jag jobberbjudande från bägge arbetsgivarna, om jag får kalla dem så. Jag fick jobba så mycket jag ville och som min fritid från studierna tillät. Min sambo fick utan någon väntetid jobb inom barnomsorgen, på en förskola med små barngrupper om man jämför med hur det skulle utveckla sig långt senare.

Örebro kommun och landsting hade på den tiden en enormt utbyggd samhällsservice och låg långt framme jämfört med andra kommuner. Som ung hade man det väl förspänt med att få jobb, något som jag verkligen värdesatte. Jag hade råd att klara mitt eget boende och hushåll och var inte beroende av någon annan.

Hur har ungdomen det idag? Vilka möjligheter har de att träda in i vuxenvärlden och skaffa sig jobb och eget boende? Vilka möjligheter har kommun och landsting att anställa ungdomar som behöver arbetslivserfarenhet.

Svaret är att det är mycket, mycket sämre än på 70- och 80-talet. Vi har kunnat läsa länge i tidningar om hur offentliga arbetsgivare snarare gör sig av med folk än nyanställer. Och nu när lågkonjunktur på nytt är ett faktum och som sätter klorna i oss med hård kraft blir det ännu kärvare.
Kommuner och landsting har redan varslat ett stort antal och vi vet att man förbereder sig för nya personalminskningar. Osthyvelprincipen gäller och det finns väl inte ett daghem, en skola, ett äldreboende, en vårdcentral, en vårdavdelning som går säker.

Traditionellt har kommuner och landsting ekonomiska haft starka ekonomiska muskler för att sysselsätta svaga grupper på arbetsmarknaden och ungdomar har ofta kunnat göra sin karriärdebut där. Den möjligheten krymper nu mer och mer.
Man pratar om en förlorad generation när det gäller 80-talisterna och nu står 90-talisterna på tur. Håller ungdomsgenerationerna på att förblöda? Vad händer egentligen? Vad ska samhället göra?
Fortsätta att avlöva den offentliga sektorn eller nysatsa?