Det är morgon och sinnesstämningen är väl som den brukar vara när det är dags för en ny ”arbetsvecka”.
Ja, på den första av veckans ”arbetsdagar” kan det kännas jobbigt, både till kropp och själ. Oron började i och för sig redan under söndagskväll.
Eller är den alltid ständigt närvarande? Ja, jag är nog ganska säker på det. Oron som bombarderar mig med frågor som: Hur kommer det egentligen att bli i framtiden? Kommer jag att hitta mig ett jobb? Kommer jag att klara ekonomin nästa månad?
Jag vet att jag inte är ensam om att gå och bära på liknande mörka tankar. Jag vet att jag inte är ensam om att gå utan arbete. Men ändå känns det tungt.

Tänk om politiker, tjänstemän, arbetsgivare och arbetande individer fick byta skor med sina arbetslösa medmänniskor för en veckas tid. Tänk om de fick gå i våra väl använda kängor och smaka på den arbetslöses hårdföra verklighet
Skulle något bli annorlunda då? Ja, kanske.
Kanske skulle politiker inse att det inte skapas fler jobb bara för att man försämrar i a-kassan?
Kanske skulle tjänstemän inom arbetsmarknadsservicen mer se till individen och helheten när det gäller mänskliga behov, ambitioner och förväntningar?

Kanske skulle arbetsgivare mer öppna sina dörrar för arbetssökande människor och inte hela tiden kräva att det är Einstein och Fantomen i en och samma person, som ska komma in?
Kanske skulle släkt, vänner, bekanta, grannar, förbipasserande inse att den arbetslöse medmänniskan kämpar så gott det bara går med att finna ett jobb. Han är inte lat eller felande.
Kanske skulle hela samhället inse att problemet inte ligger hos den arbetslöse medmänniskan utan snarare på att det finns alldeles för lite jobb för att sysselsätta alla som söker och försöker.

Ja, om ovanstående tankelek skulle bli verklighet så skulle jag kanske få uppleva bättre måndagar. Vem vet?