Jag stirrade min överordnade i vitögat och väntade på skrattet, detta måste givetvis vara ett spratt, men det kom inget. I stället la hon huvudet på sned, pressade fram en tår och sa skamset:
– Jag beklagar.
Tror fan det. För mindre än fyra månader sedan hade jag sagt upp mig från ett fast och trist arbete för att satsa på det här. Ett litet men starkt växande företag i ett skriande behov av arbetskraft. Hette det då. Sist in först ut hette det nu. Jag kvävde impulsen att vråla du-kan-inte-säga-upp-mig-för-jag-har-redan-sagt-upp-mig-ha! Men i ett arbetsrättsligt sammanhang som detta kändes det ändå klokt att låta karensen gå före stoltheten.

Finanskris i all ära, men har folk verkligen ingen framförhållning, tänkte jag surt. Jag riktade en avundsjuk, alternativt bara sjuk, tanke till alla som blivit varslade runt om i landet. Själv hade jag minsann blivit uppsagd på stående fot. Jo, man får göra så vid projektanställningar.
Jag bet ihop käkarna och lät bli att kalla min före detta arbetsgivare för apa, idiot och småbarnsfamiljkrossare. Liten stad, få arbetsgivare. Min i vuxen ålder kortaste anställning var till ända och jag gick ut för att fånga dagen. Här gällde det att tänka positivt. Glaset är halvfullt, intalade jag mig själv. Detta kunde faktiskt ses som en möjlighet att pröva någonting nytt.
– Bara fantasin sätter gränser. Bara fantasin sätter gränser, mumlade jag maniskt om och om igen.

Fantasin, låneaviseringarna och en sjövild ettåring utan dagisplats. Men jag tänkte inte låta sådana bagateller hindra mig. För det gäller att gasa i uppförsbackar. Plötsligt gav min positiva inställning frukt. Nästan som en uppenbarelse kom idén till mig – jag skulle starta eget. Då skulle jag nämligen slippa kontakten med lynn­-iga chefer som tror att deras anställdas liv är en variant av Fia med knuff. Vilken bransch jag gav mig på kändes inte alls lika viktigt som att vara min egen.
Jag dryftade raskt mina entreprenöra idéer för min sambo.
– Vi skulle kunna dra igång ett enmansvårdhem i gästrummet. Eller starta upp en liten brandstation i gillestugan. Med stång och allt. Bara fantasin sä…
Han avbröt mig milt.
– Du kanske ska fundera på saken..?
Och ja, jag kanske ska det. Men då ska alla arbetsgivare göra det också. Det räcker inte att bara beklaga.