Onsdag
Jacinta Njoroge stiger upp med solen vid halv sju, innan dess är det för mörkt eftersom barnhemmet fortfarande saknar el, trots att ledningarna går strax utanför husen. Hon lagar tidig frukost på gasspisen i sitt eget hus. Just nu är huset fullt med unga volontärer – Jacinta själv sover på soffan i sitt kombinerade kök och vardagsrum.
Jacinta åker tidigt in till stan, Nakuru. Hon följer Martha till sjukhuset. Martha är nio år, hon har blivit våldtagen av sin pappa och har smittats med både hiv och gonorré. Modern är död och mormodern kom för några dagar sedan med Martha till barnhemmet och bad om stöd och skydd för barnbarnet.
-Vi har egentligen inte plats, men skulle jag lämna tillbaka flickan till den mannen? säger Jacinta medan Martha klädd i finaste solgula klänningen trycker sig intill henne. Marthas pappa sitter nu i häktet i väntan på rättegång.
Sammy, som är barnhemmets arbetsledare och tillsynsman, är samtidigt på jakt i Nakuru efter Marthas födselhandlingar. De behövs för att chief och byhövding ska skriva under så att det finns svart på vitt att Martha nu är ett av barnhemsbarnen.
Väntetiden är lång, men så småningom blir Martha undersökt och får recept bland annat på bromsmedicin, den är nu gratis i Kenya.
Med Martha har nu barnhemmet 65 barn – men där bor också ett fyrtiotal internatbarn som åker hem under loven. Många barn utifrån går också i skolan – totalt har skolan 280 elever.
Efter läkarbesöket köper Jacinta  mat och grönsaker på marknaden och åtskilliga liter med dricksvatten till de svenskar som finns på barnhemmet. Personalen och barnen däremot dricker kokat regnvatten – ännu har barnhemmet inte fått rinnande vatten, trots många löften.
Väl hemma på barnhemmet suckar Jacinta; hon hade beställt mungbönor. Men de har ännu inte levererats. Flera telefonsamtal ger ingen effekt.

På kvällen bjuder grannen in till festmåltid på en nynackad kyckling och ris. Liksom de flesta grannar är hon en släkting till Jacinta. Sonen i huset berättar att han – kanske – kan ordna så att det dras en vattenledning till barnhemmet från ett hus på andra sidan huvudvägen, någon kilometer bort.
-Det låter bra, men jag tror det först när jag ser det. Det var inte länge sen de hade dragit vatten ända fram till huset, men så kom oroligheterna och politiken emellan, suckar Jacinta.

Torsdag
En taxi hämtar Jacinta tillsammans med arbetsledare Sammy och hemmets socialarbtetare Maraggie. Resan går till radiostationen Santi ya Mwanchi (Folkets röst), med en lyssnarskara på tre miljoner.
Programledaren har varit på studiebesök på barnhemmet och ägnar nu förmiddagens talkshow åt ett samtal med Jacinta, Sammy och Maraggie, varvat med afrikansk musik. De berättar om bristen på el och vatten, om hur de höga priserna gör det allt svårare att skaffa mat, om bristen på kläder och pengar till skoluniformer.
-Jag hoppas att folk lyssnar så att vi kan få mer stöd, säger Jacinta. Och att det kan sätta tryck på regeringen så att vi får el och vatten!
Hon berättar också för lyssnarna om ljuspunkter, som om Maria, som har högsta betyg och nu ska till high school (motsvarande gymnasium)  bara det går att finansiera.
Programledaren undrar vad de gör när barnen är olydiga.
-Vi slår dem aldrig, vi pratar med dem, kungör Sammy stolt. Jacinta har infört svenska regler, aga är inte tillåtet.

Efter intervjun strålar Jacinta samman med skånska Sabine, som återkommande vistas på barnhemmet och hjälper Jacinta i arbetet.
Tillsammans ska de gå igenom en reklam-cd som en kille i Nakuru spelade in förra veckan på barnhemmet. Den ska visas för faddrarna i Sverige.
En av Jacintas otaliga kusiner ringer, han håller på att ordna så att Jacinta ska få träffa Nakurus riksdagsman och minister, för att göra honom uppmärksam på barnhemmets behov.
Under lunchen träffar Jacinta presstalesmannen för att försöka få en tid med ministern, men hon får inga besked, ”det är så typiskt”, säger Jacinta.
Senare möter hon programledaren från radiostationen i stadens ständiga myller där tiggare och horder av envetna gatuförsäljare blandas med ytterst välklädda affärsmän och -kvinnor.
Han har med sig uppgifter om en bra skola, den som han själv gick i. Det är nämligen dags för fem av barnhemsbarnen att gå vidare till high school, gymnasiet.
Jacinta är orolig, skolavgifterna är höga.
-Jag får försöka gråta mig till en reducerad avgift, säger hon strongt.
Radiokillen lovar att följa henne till skolan på måndag.
På ett fik i Nakuru träffar Jacinta Grace, en parant kvinna som är medlem i Rotary och som sitter i barnhemmets styrelse. Efter kindpussarna berättar Grace att en medlem i Rotary dött, Jacinta bestämmer att hon ska med och kondolera.
-Rotary beyder jättemycket för försörjningen av barnhemmet, jag vill visa min tacksamhet, säger Jacinta.

Jacinta tar matatun – en fullsmockad minibuss – tillbaka till barnhemmet i Kampi ya Moto. Dit är det tre mil från Nakuru, eller, som ”alla” säger – 60 shillings väg. Det är nämligen vad matatun kostar.
Nu har hon ett möte med barnhemmets och skolans administratör, Leonard. De står i eftermiddagens hetta intill de stora fotbollsplanerna framför skolan, just nu tomma, undervisning pågår i de tre skolbyggnaderna.
Leonard berättar om den senaste utvecklingen, liksom skolans rektor som de träffar inne på den lilla expeditionen i skolan. Jacinta suckar lite över att en del klasser har hela 36 elever, hon har egentligen satt en gräns vid 27 elever ”för att lärare och elev ska kunna ha bra kontakt med varandra”, förklarar hon.
Rektorn tycker ändå att man borde bygga ut klassrummen, det är inte alls ovanligt med jättelika klasser på runt 50 elever i Kenya – men Jacinta säger prompt nej. Då kommer inte undervisningen att fungera, menar hon.
Men någon direkt lösning finns inte, eleverna verkar bara bli fler och fler. Jacinta har svårt att säga nej, också till de som inte betalar för sig.
-Jag sa en gång till på skarpen till alla som inte betalar för sig. Men de hade inte råd, utan höll i stället barnen hemma. Och utan utbildning kommer de ingenstans, så vad ska man göra? säger Jacinta och slår ut med händerna i en uppgiven gest.

Skolan ligger vid kanten av de sex hektar som utgör Jacintas tomt – eller, rättare sagt, barnhemmets. Jacinta har nämligen skänkt marken till barnhemmet, som är en stiftelse, med styrelse, revisor, administratör och allt vad som hör till.

När mörket faller vid sjutiden är Jacinta helt slut och somnar nästan när hon äter sin middag, grönsaksröra med ris.

Fredag
Sammy och Steve Nash, en ung man som tidigare bott på barnhemmet och som Jacinta fortfarande stödjer, dyker upp tidigt på morgonen. Jacinta ger dem pengar för att åka till Nakuru och bland annat köpa tyg till skoluniformer.
Efter ett tag står som vanligt några av barnen i dörren till Jacintas hus. De vill bli omplåstrade, många har skavsår eftersom de har begagnade skor som inte riktigt passar, andra har sår som blivit infekterade, en åttaåring har en vagel i ögat.

En av barnhemmets två kor har fått en kalv på morgonen, kalven reser sig på skakiga ben. Bakom den lilla kohagen visar Jacinta på ett bygge som påbörjats, en plattform i trä med ett hål där gödseln ska samlas och tas tillvara som biogas.
Sabine åker till Nakuru för att göra ett hembesök, någon har slagit larm om ett barn som far illa och Sabine ska undersöka om han ska få komma till barnhemmet.
-Det finns egentligen ingen plats här, men det finns alltid utrymme i hjärtat, det ordnar sig på något sätt, säger Jacinta.
På barnhemmet finns två sovsalar med rader av sängar, tätt intill varandra. Det är meningen att alla barn ska ha sin egen säng med madrass och en plåtlåda där de förvarar sina saker. Men sovsalarna är ibland överfulla, extra sängar har ställts in och några av de mindre får ibland sova i samma säng. Det är speciellt trångt i pojkarnas hus – ett nytt större  hus håller på att byggas, men just nu står det som ett skelett mitt på tomten i väntan på att man ska få råd med mer byggmaterial.

Klockan 8 är det dags för flaggparaden, som hålls varje fredag och måndag morgon i alla skolor i Kenya. Flaggan hissas, nationalsången sjungs – och 280 barn står prydligt uppställda i rader, klädda i gul och blå skoluniform: de svenska färgerna, som en hyllning till att verksamheten till stor del bekostas med medel från faddrar i Sverige.
I skolan talar de större barnen bara engelska, men här finns barn från runt 20 stammar, alla med olika språk.
-Att det är så blandat var nog en av anledningarna till att vi trots allt överlevde oroligheterna ifjol, säger Jacinta och ryser vid minnet av när husen runt om brann, folk dödades och barnhemmet var hotat och fullt av flyktingar. Vuxna och barn hade mardrömmar långt efteråt, också Jacinta som fanns på daghemmet vid den tidpunkten – hon fick hjälp till kristerapi av sin arbetsplats på Dalens sjukhus i Stockholm.

Efter paraden, med marsch, sång och tal, samlas barnen i två klassrum och sjunger.
Klockan tio är det så dags för hirsvälling. Personalen är inte fulltalig, eftersom Margreth tagit matatun in till Nakuru med två barn, den ena med en tand som gått av och värker, och den andra med ett svullet finger som kräver penicillin.
Jacinta rycker in och serverar välling till barnen som köar. Matsalen fylls av prat och skratt, och när barnen druckit ur går de ut och diskar noggrant sin egen mugg på baksidan av matsalen.
Kocken Morris rör i den jättestora grytan med majsgröt som puttrar över öppen eld i matsalens kök. Han tar stora tag, det är tungt: Ugalin ska serveras tillsammans med bönor till lunch.
Så dags börjar hettan ta över morgonens svala luft, och Morris svettas rejält av det tunga jobbet, men han ler ändå brett.
Han har fru och tre barn – men de bor så långt bort att han bara kan träffa dem under barnens lov, tre gånger om året.

Efter lunch har Jacinta ett möte med Kampi ya Motos kvinnliga präst, det rör en scoutbrigad, något kvinnomöte och så talar de allmänt om barnhemmet.
Senare på kvällen kommer Sabine tillbaka efter sitt hembesök. Den här gången sa hon nej till ytterligare barn – pojken hade det bra hos sin mormor.

Lördag
Nu ringer äntligen damen med bönorna, när Jacinta redan har gett upp. Matförråden börjar sina. Hirsen är för dyr, och majsen har gått upp i pris på grund av torkan. Jacinta betalar nu 2 100 shilling (200 kronor) för 90 kg majs – det räcker i två dagar, ”förr gnällde jag när priset gick upp till tusen shilling, hur ska detta sluta!”
Nu ska hon få 900 kilo mungobönor för 50 000 shilling (5 000 svenska kronor).
-Ta tillbaka bönorna! ropar Jacinta ilsket till kvinnorna som kommer i bil med bönorna. De vill nämligen ha betalt för frakten.
Efter en del palaver avgår Jacinta med segern, hon slipper frakten.
-Man måste vara tuff. Jag skulle helst be dem flyga och fara, men vi behöver bönorna.
Bönorna stuvas in i förrådshuset. Mungobönorna kommer att kokas ihop med majs till lunch och middag för barnen. Bönor och majs, eller majsgröten ugali och bönor är den vanligaste maten som barnen får. Det är kruttorrt i markerna och all växtlighet är gulaktig, barnhemmets fruktträd bär ingen frukt och där finns inga grönsaker.
Hirsen tog slut i går, och nu behövs ett annat alternativ till majs. Jacinta och Sammy ger sig iväg till Kampi ya Motos centrum, tre kilometer bort för att försöka få ta på sädesslaget sorghum (som vi här ser som fågelfrön).
-Det tål torkan bäst. Och det är näringsrikt, säger Jacinta.
Väl hemma berättar hon glatt om utflykten:
-Jag är redan skyldig affärsmannen pengar, men jag lyckades ändå få det fruktansvärt billigt!
Morris mal sedan sorghum och majs i byns lilla kvarn till ett mjöl som ska bli till förmiddagens välling.

Administratören Leonard kommer förbi, Jacinta och Sabine talar med honom i flera timmar och planerar framtiden. En av de allvarligaste punkterna är att rektorn har sagt upp sig, han blir svår att ersätta, men Leonard tror att han har ett bra namn.
En flicka kommer förbi och talar blygt med Jacinta. Hon bor i byn och kan inte gå i skola eftersom hon inte har råd med skoluniformen, som är ett krav. Jacinta lovar att barnhemmet ska betala hennes skoluniform.

Bland alla barnen utmärker sig en grupp som rör sig oroligt och kastar blickar på Jacinta titt som tätt: det är fem barn i 14-15-årsåldern som gått ut 8:an. De hoppas på att få börja high school, men har inte fått några löften av Jacinta. Hon är själv tveksam till om hon har råd att skicka dem alla fem, men anser att det är nödvändigt:
-Ingen i Kenya har någon framtid utan high school, då får de endera gå på gatan eller bli pigor, fnyser hon.

På kvällen sjunger barnen och uppträder; de äldre pojkarna rappar fram och dansar till egna låtar utan musik – en låt sjunger de till Jacintas ära. Stämningen och jublet är högt bland de hundratal barnen, personalen och volontärerna.

Söndag
Flickorna har börjat släppa ut sina tättsittande flätor. Det är nämligen dags för terminens besök hos frisören i Kampi ya Moto.
Barnen tågar över till byns centrum, Jacinta går med. Det blir en heldag, men Jacintas telefon ringer oupphörligen; någon begär hembesök, en kusin vill träffa henne, någon talar om att det finns en hemlös pojke som behöver hjälp, den andra kusinen låter hoppfull om att Jacinta ska få träffa ministern…
De äldre flickornas hår flätas, pojkarnas hår rakas jättekort, liksom de yngre flickornas hår. Och Jacinta köper kött till alla i grillen – till en billig penning. Det blir en festmåltid, lite omväxling till bönor och majs.
En hungrig kvinna kommer in och lägger beslag på de avgnagda benen, men blir utkörd. Jacinta tar av sin ugali, går efter kvinnan och ger henne den att äta.

Jacinta och undersköterskan Camilla åker till ett hem i utkanten av Kampi ya Moto, där de möter nio förskrämda barn. Mormodern har inte möjlighet att ta hand om alla, utan vill att de fyra yngsta ska få bo i barnhemmet.
-Sänd dem dit i morgon, säger Jacinta som inte står ut med att se nöden i hemmet.
Hon åker motorcykeltaxi hem till barnhemmet och sitter sedan uppe i matsalens kök tillsammans med personalen några timmar. Medan det kolsvarta mörkret faller över barnhemmet ekar det av prat och skratt inifrån köket.
Små lampor drivna av solceller visar henne sedan vägen till hennes eget hus, där det fortfarande är så överfullt att hon inte får tillgång till ett eget rum.

Måndag
Jacinta stiger upp med tupparna – många tuppar gal i trakten, och hönor och kycklingar hoppar runt på den torra åkern. Lördagar och söndagar är tvättdagar, och skoluniformer och secondhand-kläder vajar till tork på linorna och på de torra buskarna.
I dag ska hon besöka den high school där hon hoppas att de fem ”vuxna” barnen ska kunna gå.
-Jag ska ta till krokodiltårarna, säger hon bestämt.
Hon byter matatu tre gånger innan hon kommer till skolan, hon är borta hela dagen. Inga vita får följa med, då får hon svårare att pruta på avgiften…

Jacinta ser nöjd ut när hon kommer tillbaka sent på kvällen: Hon lyckades pruta avgiften med 7 000 shilling per barn(700 kronor). Radiomannens närvaro hjälpte nog, liksom Jacintas förmåga att övertyga människor om att barnhemmet behöver hjälp.
Men det kostar ändå 22 500 shilling (2 250 kronor) för en termin – och ännu är hon inte helt säker på om hon kommer att ha råd att betala avgifterna, så ännu meddelar hon inte barnen.
Under dagen har de fyra nya barnen från Kampi ya Moto dykt upp på barnhemmet.
På kvällen är det personalmöte i Jacintas hus. En av punkterna rör en tiomånaders baby med stort behov av att tas om hand – men alla är ense om att det inte går, då skulle en person behöva avdelas på heltid för att ta hand om barnet.

Tisdag
Jacinta är nervös när hon ska ta ut pengar till skolavgifterna inne i Nakuru. Hon får gå mellan olika banker, eftersom de summor man får ta ut på korten är begränsade. Men framåt lunch är det klart: Avgifterna är betalda för terminen – fram till april. För de två nästkommande terminerna finns dock ännu inga pengar, men Jacinta hoppas på nya faddrar. Undersköterskan Camilla har nu dykt upp som volontär, och hon har besked om tio nya faddrar från Sverige som kommer att skänka pengar till barnhemmet.

Men listan på vad som krävs för eleverna i high school är lång, en madrass till varje barn, en safaribag som de ska förvara sina ägodelar i, textbok, bibel, kläder, skor…  
Det kommer att bli bråda dagar för personalen på barnhemmet att få ihop alla persedlar, det ska också köpas så billigt som möjligt.

Jacinta är finklädd för dagen i vit och svart lång klänning. Det stundar en lunch med Rotary. Den här gången får hon dock inte berätta om barnhemmet, en amerikan som sponsrar ett annat barnhem i Kenya får mesta tiden.
Jacinta är förmodligen den enda Rotarymedlemmen (jo, hon är medlem i svenska Rotary) som åker matatu hem, betalar sex kronor för tre mil  och trängs bland allt för många passagerare på trånga säten.
När vi stiger av matatun berättar hon upprört att de pengar som hon skulle fått via svenska och kenyanska Rotary, åtskilliga tiotusen kronor, riskerar att frysa inne. Inga papper har nämligen blivit underskrivna och ingen vet var dokumenten finns.

På kvällen samlar Jacinta de fem blivande high school-barnen och visar broschyrer från skolan. Tonåringarna lyser av glädje och förväntan. Jacinta håller ett litet förmaningstal: ”Ni har fyra år på er att visa vad ni vill och kan. Hur ni tar tillvara tiden kan bli skillnad mellan om ni kommer någon vart eller hamnar på gatan! It´s up to you!”

Onsdag
En stor fin van kommer till barnhemmet mitt under lunchen när 280 barn serveras bönor och majs. Föraren söker upp Jacinta och berättar om en hemlös pojke som kommit från Mombasa. Killen har brännskador, någon har satt eld på honom. Föraren vädjar till Jacinta att ta hand om gossen – och Jacinta säger till honom att ordna papper från byhövdingen.
En så utsatt pojke är svår att avvisa.

Jacinta åker in till Nakuru för att besöka Marys mormor – Mary var en av de flickor som först kom till barnhemmet. Hon valde att lämna barnhemmet innan hon slutat skolan och nu vill Jacinta höra hur det gått. När hon kommer tillbaka är hon ledsen.
-Mary har flyttat och är med barn. Det kommer aldrig att sluta bra, säger hon sorgset.
Jacinta har också gått runt i Nakuru tillsammans med Sabine och köpt kläder åt barnen, det mesta har de hittat billigt på marknaden. Mot kvällen delar de ut kläder och skor till barnen. Jacinta tar sig lite tid med alla barn, alla 70 barnhemsbarn verkar se henne som sin egen speciella mamma.

Hon får också ett glädjande besked: Rektorn har bestämt sig för att stanna på barnhemmet. Kanske var det bara en markering för att försöka få bättre villkor…

Torsdag
För en gångs skull kan Jacinta stanna på barnhemmet en hel dag. Mesta tiden tillbringar hon i storköket tillsammans med personalen; Ruth, Sara, Rachel, Morris, Sammy, Margreth… De förbereder mat, diskuterar – obegripligt för svenska öron på swahili – och skrattar högt.
De serverar hirsvälling klockan tio till barn som propert står i kö och så de sedvanliga bönorna med majs och ugali till lunch och middag.
Den här dagen avvisar också Jacinta, för ovanlighetens skull, fem barn.
Hon säger nej till att ta emot en gosse som hon vet röker cannabis, inget knark ska in på barnhemmet. Och hon tvingas avvisa de fyra barnen från Kampi ya Moto som hon tog emot för några dagar sedan. Deras mormor kräver nämligen att de ska få komma hem till henne regelbundet – och det är inga regler som barnhemmet kan acceptera.
Så kommer grannens son över. Han berättar att han fått ett löfte från dem som bor på andra sidan huvudvägen om att vatten ska dras fram till barnhemmet.
Han har till och med en prisuppgift på vattnet, det är ett hyfsat pris.
När han gått upprepar Jacinta vad hon sagt tidigare:
-Det där tror jag inte på förrän vattnet rinner ur kranarna.

Fredag
Jacinta åker tidigt in till Nakuru – idag ska Marthas pappa åtalas för våldtäkt på sin dotter. Hon har inte fått någon exakt tid, utan får sitta timme ut och timme in och vänta, tills hon får besked vid halv tolv: Målet är uppskjutet till mars.
Jacinta är irriterad: ”Så här är det jämt i Kenya!”, muttrar hon, numera van vid det lite smidigare Sverige.
Men ändå fasar hon för att lämna barnhemmet och åka hem till Stockholm, hon har börjat tala om att så småningom bosätta sig halva året i Kenya och jobba under somrarna i Sverige.
-Det ska jag göra när jag får råd. Det är så mycket här som behöver göras. Och jag trivs fantastiskt bra, säger Jacinta som får ett välbehövligt avbrott på kvällen: Hon är bjuden på middag till det par som sköter en engelsmans farm några kilometer längre ner på byvägen, Sheeaz och Wendu.

Hemresa
Jacinta kramar om så många hon kan och fäller en liten tår: Nu dröjer det till sommaren innan hon kan komma tillbaka – om det då alls finns pengar till en resa, att ha barn på high school blir dyrt.
Och fortfarande när hon åker hem på söndag saknar hon besked om hur det går med Rotarypengarna.

Jacinta är totalt slutkörd efter veckorna på barnhemmet och sover som en stock på planet hem. Väl i Sverige säckar hennes kropp ihop: Första dan har hon 39 graders feber och hon fruktar ett tag att hon drabbats av malaria.
Men hon får diagnosen halsfluss. Efter ett par dagar kan hon börja jobba igen.
-Det bästa med att komma hem är ändå att få träffa Lotta, säger Jacinta och kramar om sin artonåriga dotter som åkt hem tidigare för skolans skull.