En hel del av planhushållningsmetodiken med enbart statligt ägande tillämpades i Sovjet. Tanken var god. Sovjet som alla andra samhällen präglas av att behoven alltid överträffar de tillgängliga resurserna (råvaror, arbetskraft, teknik och kapital). Med denna vetskap ville man skapa ett system där produktionen skulle styras av behov och av det som var bäst för individen ur ett samhällsperspektiv. Som en parentes kan man nämna att det i lag proklamerades allas rätt till arbete. Ingen arbetslöshet accepterades. Fast det blev nog både dyrt, ineffektivt och teknikfientligt. Bättre med 10 sopare än en person som kör en sopmaskin.

Ett av planhushållningens grundpelare var att man skulle sätta upp volymmål. Om dessa mål uppnåddes på de olika fabrikerna kunde olika typer av bonus ges till fabriksledningar och andra. Fast komplikationsfritt var det inte. Det fanns exempel på hur volymmålens uppfyllelse gav fel resultat. På vissa produktionsställen var man mer intresserad av att få bonus än att göra det som var gott för samhället och dess medborgare, Den forne sovjetledaren Chrustjev raljerade ofta över detta när han såg hur saker och ting ibland utvecklade sig.
Om volymmålet på en spikfabrik var att tillverka ett visst antal ton spik per år, lönade det sig för fabriken att göra få men tunga spikar. Inte vad folk ville ha och köpa utan det som uppfyllde målet. Om målet på en skofabrik var satt i antal tillverkade skor under ett år så kunde de bonustörstande fabriksdirektörerna styra en produktion mot många men mycket små skor (tar lite råvaror) eller att specialisera sig på en typ av sko (till exempel vänsterskor).

När nationalekonomer utifrån sin vetenskap beskriver planhushållningen som ett ekonomiskt system brukar man dela uppfattning med den raljerande Chrustjev. Volymmål är inte en säker och gångbar framgångsväg när man organiserar och styr ett samhälle. Speciellt inte om måluppfyllelsen är direkt kopplad till inkomst eller bonus. Att sätta upp mål och ständigt försöka bli bättre är naturligtvis bra, men ska inte kopplas så att de också blir ett budgetintstrument.

Därför undrar jag hur nationalekonomerna ser på den nya svenska volymmålsverkligheten. Vad jag förstår styrs svensk sjukvård alltmer och allt oftare av ett budgettilldelningssystem som bygger på antalet besök. Detta är volymmål i gammal sovjetisk anda. Antalet besök ger direkt pengar till verksamheten. Ju fler småskador desto bättre.

Jag vet inte vad Chrustjev eller nationalekonomerna tycker. Men ett är då säkert. Läkarkåren har i en undersökning sagt att det finns en uppenbar risk att resurstilldelning per noterat besök är en väg som påverkar hur vård ges. Man tror inom läkarkåren att de lindrigt sjuka med snabba besök och enkla insatser kommer att öka i antal. De svårare sjuka riskerar därmed att bli satta på undantag. Om så blir fallet – blir det en sjukvård värd namnet?

Thommy Johansson, skötare, Haninge