Direktörerna drar ifrån arbetarna igen

En hel del av ökningarna under de senaste åren handlar om omdiskuterade resultatbonusar. Belöningarna till direktörerna blev speciellt stora 2007 när både vinster och aktiekurser rusade i höjden.
Så här ser inkomstutvecklingen ut för näringslivsgräddan – 50 toppdirektörer i storföretagen:

Genomsnittlig beskattad inkomst räknat i ”industriarbetaralöner”
1980 – 9,1 arbetarlöner
1990 – 16,5 arbetarlöner
1995 – 26,3 arbetarlöner
2000 – 46,4 arbetarlöner
2005 – 40,7 arbetarlöner
2006 – 43 arbetarlöner
2007 – 50,8 arbetarlöner

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är liksom tidigare år mycket kritisk mot de stora och växande inkomstklyftorna.
Direktörerna drar bara ifrån. Är LO maktlöst?
– Vi har inte makten över direktörernas löner. Men vi har i alla fall bidragit till en opinionsbildning. Vi sätter press på de institutionella ägarna för att de ska ha en bra ägarpolicy. Vi ska sätta press på styrelserna i de stora företagen så att de ska inse sitt ansvar. Men framför allt vill vi sätta press på regeringen så att man får mer av normering i samhället.
Vad skulle regeringen kunna göra?
– Staten skulle kunna ta över och göra den här statistiken över samhällets elit. Om exempelvis Medlingsinstitutet gjorde det så visade regeringen att man vill ha genomsynlighet.
– Staten skulle också kunna vara tydligare ägare i sina bolag, AP-fonder och andra institutioner som man förfogar över.
I den här rapporten fokuserar ni på riskkapitalisternas jättestora inkomster. De har levererat stora vinster till sina fondägare. Vad är det för fel på att de får en bit av den vinstkakan?
– Jag tycker att det är utmanande att de främsta riskkapitalisterna under en femårsperiod år tjänat motsvarande 600-700 industriarbetarlöner.
Hade det varit bättre om fondplacerarna fått de pengarna?
– Man måste titta över hur systemet fungerar. Bolag ligger i skatteparadis vilket gör att väldigt mycket pengar undanhålls svensk beskattning.
– Någonstans har värdet uppstått genom arbete, eller genom att man trissat upp värderingar. Det är orimligt att det värdet hamnar i några fås plånböcker.
– Jag har inte svaret på hur man exakt ska ändra så att riskkapitalister inte kan tjäna motsvarande hundra industriarbetarlöner. Men det är omoraliskt, något man måste reagera på.
Är det inte pudelns kärna att företagen fått så mycket pengar att de kan belöna många i toppen. Inkomstklyftorna har ju vuxit kraftigt.
– Jovisst det är vårt problem när vi lever i en internationaliserad ekonomi. Förr kunde vi diskutera särskild skatt på vinsten för att exempelvis använda till utbildningssatsningar. I dag är det väldigt svårt eftersom man då flyttar kapitalet någon annanstans.
– Och vi kan inte ta ut dem i löner. Om vi säger att vi skulle dubbla de löneökningar vi haft, då skulle vi inte klara konkurrenskraften gentemot omvärlden, och så skulle räntan gå upp, och så skulle inflationen gå upp.
Det finns uppenbarligen, även med dagens internationella konkurrens, utrymme för att betala direktörer och deras medarbetare stora höjningar.
– Eller, finns det det? Är kanske den finanskrisen krisen bevis på att det inte fanns det?
I hela världen?
– Krisen beror ju till stor del på att det finns otillräckligt med regelverk kring den finansiella sektorn. Marknadskrafterna har utvecklats till någon form av rå kapitalism utan demokratiska spelregler.
Sedan 1995 har LO med Edin-normen och Lisa-projektet predikat återhållsamhet vad gäller lönerna…
– Nej vi har inte predikat återhållsamhet en enda gång!
Löneökningarna har i alla fall blivit långsammare än den ekonomiska tillväxten.
– Vi har förordat löneökningar som har gett reallöneökningar och som varit på en nivå så att vi kan klara konkurrenskraften med omvärlden. Vi har tagit ut precis så mycket som vi kan utan att äventyra sysselsättningen.