Tv-fotografen som bytte liv

Robert Falksäter jobbade som TV-fotograf innan han blev maskinförare. Ett val som han inte ångrar. Foto: Lasse Forsberg

Som TV-fotograf träffade Robert Falksäter många kändisar. Men bakom kulisserna blev jobbet mer och mer pressat. Till sist var han tvungen att söka läkarhjälp för stressen. Foto: Privat

När ekipaget passerar TV4:s lokala station säger han med ett befriat leende:
– Visst var det roligt i TV-branschen, men många gånger alldeles för stressigt och osäkert. Nu har jag äntligen ett jobb som passar mig.
Robert är TV-fotografen och journalisten som blev kommunalare. Det är inte så länge sedan han jobbade med kända namn som Dominika, Martin Timell och Ernst Kirchsteiger. Nu är det är han som ser till att Karlstads centrum är snyggt och prydligt.
– En dag sa både kropp och själ stopp, jag hade gjort mitt i TV-branschen säger Robert.

Det där med att fotografera började då Robert var tio år gammal. Då köpte han en enkel Instamatic på en auktion, och när klassen gjorde en skoltidning fick han sköta plåtandet.
– Jag kände nog redan då att detta skulle kunna bli ett yrke.
Efter gymnasiet gick han medialinjen på Molkoms folkhög­skola och film- och videoutbildning i Gamleby. Se­dan låg vägen öppen in i mediebranschen.
– Först fick jag ungdoms­praktik på SvT här i Karlstad och sedan blev det reportage och nyheter som frilans både för SvT och TV4.
Sedan bar det av till Stockholm där han hamnade på ett produktionsbolag som gjorde program för olika kanaler, ”Genom Nyckelhålet” med Dominika Peczynski, Martin Timells ”Äntligen Hemma” och Staffan Oldsbergs program där kändisar ”kidnappades”.
– Det hände en del festliga saker, som då vi skulle vi smygfilma en av våra största artister när han kom ut ur lägenheten med sin fru. När vi stod där med kamerorna förstod vi att kvinnan var ett vänsterprassel. Den inspelningen fick vi kassera.

I andra program filmade Robert hemma hos kändisar och sedan skulle en panel gissa vem det var.
– Det var spännande att få besöka dessa lyxiga våningar i de finaste kvarteren. Man kände sig alltid respekterad. Som fotograf har man en viss maktposition som man förstås inte får utnyttja.
Bakom kulisserna på  produktionsbolagen var det ont om folk, stressigt och inte alltid så god stämning.
– Många gånger fick jag en alldeles ny utrustning när jag kom på morgonen. Jag fick sitta i bilen och försöka fundera ut hur kameror, mikrofoner och lampor fungerade.

Robert menar att han inte riktigt passade i kändisvärlden.
– Är man en bonnpojke med dialekt så är man. Alla förstod inte vad jag sa, så jag blev ju tvungen att lägga mig till med ett slags innejargong, en attityd som inte stämde med mig som person. Jag förställde mig, och en dag kände jag plötsligt att jag hade fått nog av de ”smöriga” jobben. Jag ringde mamma och sa att ”nu får du komma och hämta mig, jag står inte ut längre”. Hon kom i sin lilla lastbil och snart var både jag och mina tillhörigheter hemma i Munkfors igen.

Robert Falksäter kopplar av med sambo Maria Steffen­sen, sonen Teodor och bonusbarnet Philip, båda 6 år.
Foto: Lasse Forsberg

Det roligaste anser han var då han hamnade i Oslo 1997.
– Jag åkte dit på vinst och förlust eftersom jag hade hört ett rykte om att det skulle startas en ny kanal med nyheter. Valrö­relsen pågick för fullt och en massa politiker skulle intervjuas. Vi körde hårt med kriminalnyheter och olyckor. Visst var det häftigt att stå framför statsministern och kungen – eller följa polisens jakt på bankrånare.
Efter fem månader lades kanalen ner och Robert fick börja på TV4:s station i Skövde.
– Där var tempot riktigt högt. Vi gjorde inslag efter inslag hela dagarna och när materialet skulle redigeras inför sändning fanns det nästan inte tid för det.
Det var här Robert började må riktigt dåligt.
– När jag hade riggat upp kameror och ljus rann svetten om mig och jag skakade i hela kroppen. Jag tvingades söka läkarhjälp för stress. Flera av mina kollegor gick också sjukskrivna kortare eller längre perioder.
Robert återvände till Karlstad där han frilansade för SvT och TV4 i sex år.
– Jag vantrivdes allt mer och kände att jag måste ta mig ut ur det där. Eftersom jag alltid har varit intresserad av att köra olika maskiner och fordon gick jag till arbetsförmedlingen och frågade om jag kunde få hjälp att ta lastbilskort. Efter litet tjat gick det bra.

Med det nyförvärvade kortet gick Robert direkt till ett åkeri, där han fick köra varor till butiker i centrala Karlstad.
– Första dagen kände jag att det var gôrgôtt, säger Robert på klingande värmländska. Jag kom till en värld där jag kunde vara mig själv och bli både svettig och skitig utan att det gjorde något.
Med tiden tyckte dock Robert att det blev litet enformigt att packa lastbilen och åka runt till samma butiker dag efter dag. Han gick till kommunens gatukontor.
– Där hade jag tur. Flera äldre medarbetare skulle gå i pension och några tjänster skulle bli lediga.

I mars förra året kunde Robert ta på sig den gula overallen och kliva in i sopmaskinen. Och snart bytte han ut presskortet mot medlemskapet i Kommunal.
– Det är ett trivsamt jobb. Jag och mina kollegor lägger upp arbetsdagen på bästa sätt. Frihet under ansvar, ler han.
Robert bor nu med sin sambo Maria och de två barnen i ett gammalt idylliskt torp i Alsters Kyrkby utanför Karlstad.
– En riktig bullerby. Familjen trivs också härute. Det är så lugnt och skönt för oss alla. Nu kan man ha en fritid och inte sitta på kvällen och vara spänd inför nästa dags uppdrag. Jobbet väntar på mig.

Robert märker också en annan skillnad:
– Som TV-fotograf kände man att folk blev imponerade och det var öppna dörrar överallt. Det var på något sätt stort i deras ögon. När jag nu berättar om vad jag håller på med höjer dom ännu mera på ögonbrynen. ”Men varför slutade du ett så kul jobb? Är det möjligt?” När jag berättar om bakgrunden verkar dom förstå att man faktiskt kan värdesätta ett enkelt och jordnära arbete framför jakten på sensationer och flashiga TV-bilder.
– Många gånger när det var som stressigast på TV skämtade jag och kompisarna om att man borde bli sopgubbe i stället. Nu är jag det. Men jag ser det inte som att jag har förlorat eller gett upp, trots att lönen är flera tusen kronor lägre varje månad.
– Jag vill betona att jag är glad över de där åren som TV-fotograf. Jag fick många upplevelser som jag aldrig glömmer, men nu har jag fått ett arbete som jag trivs med – på alla sätt.