Många kvinnor inom äldreomsorgen ställer sig frågande inför en del chefers övertro på vikten av att sätta mål för verksamheten.  En chef säger ”annars vet ju inte personalen vad som ska göras”. En annan ”vi måste dra åt samma håll”.
Men detta är att underkänna personalens kompetens i arbetet. Kvinnor söker sig till omsorgsyrket på grund av en känsla för uppgiften som bottnar i en djup intelligens avseende relationer och samvaro. Om man sätter mål för samvaro med andra hämmas den spontanitet som är nödvändig för att vara alert i sammanhanget. 

Ordet spontan betyder ”frivillig, plötslig, oöverlagd”, vilket är just det som kännetecknar skeendet på arbetsplatsen. Att omedelbart kunna hantera det oväntade. Man är vaken och finns till hands för de äldres behov.  Målsättningar är kontraproduktiva då de verkar sövande på arbetsinsatsen och därmed resultatet. Målsättningar höjer inte effektiviteten, snarare tvärtom, man känner sig kvävd under en intellektuell föreställning om mål och därmed framsteg. Det är onödigt att ägna sig åt positivistiskt drömmeri i omsorg om andra.
It´s raining men, halleluja!

Den manliga principen med dess förhärligande av intellektet styr arbetet inom äldreomsorgen på bekostnad av sensitiviteten i och för uppgiften. ”Översittarna” bestämmer vilket språk som ska talas av underordnade vilket hämmar demokratin på arbetsplatsen.
”Gräv där du står”, är ett talesätt som undgått de ambitiösa chefer som i sin vilsenhet strävar efter meningslösa floskler.
Radarstyrda män och förvirrade kvinnor, som inte hävdar sin egenart utan följer strömmen, skapar energiläckor med sin ”goda” vilja.  Målfantasterna skapar en förförisk ideologi. Vem ifrågasätter?

För något decennium sedan upptäckte forskare att människor bär på intelligenta och målinriktade handlingsneuroner. Dessa så kallade spegelneuroner utgör grunden för empati och intuitiv kommunikation. Kvinnor har i alla tider generellt haft god kontakt med sina spegelneuroner vad omsorg beträffar.  Målsättningar kolliderar med förmågan till inlevelse med andra.
 Det finns en fysiologisk ”vinst” i form av ett starkare immunförsvar om man inte är målstyrd utan finns till hands ändå. En anda av självständighet i handlingen är nyckeln till hälsa. Omvänt innebär målsättningar en försämrad personalhälsa eftersom idealiseringar medför både skuldkänslor och rädsla för misslyckande.

Chefer i betydelsen vilseledare arbetar energiskt med målsättningar, men ser inte konsekvenserna. De ägnar sig åt snuttefiering i stället för helhetsperspektiv. För att säkerställa ordningen följer de gängse trender som offer för lydnadsreflexen. De tror att ord kan fungera som markörer i villervallan. Men bortom orden bär medarbetarna på en tyst kunskap som talar sitt eget språk.

Så har vi den lömska principen om allas lika värde. Begreppet värde har en laddning som medför värderingar. Och vips är vi olika värda. Människan är ovärderlig och står inte på någon värdegrund.
En klok ledare diskuterar inte målsättningar utan ser uppgiften som det väsentliga. Inte vad den leder till. Ledaren vet att samtal i arbetslaget om relationer, uppgift och roller befrämjar intelligens personlig utveckling och ökad medvetenhet. Ledaren vet att det är konservativt att sätta mål. När liv är det samma som förändring finns det inget att komma fram till.

Chefer som investerat i formuleringar varken kan eller vill förstå att de ägnat sig åt självbedrägeri och försökt lura andra att tro på målideologin.  Om man har sin identitet i målet vill man ju inte förlora på kuppen. Medarbetarna å andra sidan har hållit god min i spelet för att behaga chefen men struntat i budorden och följt sin inre röst i arbetet. Anledningen till att arbetet fungerar beror mer på personalens intelligens än chefernas ambition.

Kjell Malm
Konsult personlig utveckling