Medicinerna är idag mycket bra och mitt liv är ganska normalt. Jag har deltagit i arbetslivet i trettiofem år men det är klart att livet blir annorlunda när man lever med den begränsning som en sjukdom innebär. Numera har jag halv sjukpension och jag har valt att inte jobba den andra halvdelen.
Jag snickrar noveller runt de små och stora händelser som har varit en del av arbetslivet.

Idag kom jag att tänka på de åren jag jobbade som sjukvårdsbiträde. Jag var bl.a. på en förlossningsavdelning på ett Stockholmssjukhus.
Det var ett roligt jobb, vi var med och assisterade på förlossningarna och tog hand om barnen efteråt. De flesta barnmorskorna var trevliga och snälla men så hade vi då Ragatan.
Oavsett hur man utförde sina arbetsuppgifter så skulle man enligt henne ha gjort det på ett annat sätt. Det värsta var att hon var så elak mot patienterna och det hände att jag bad patienten anmäla henne.

Jag kan ännu se henne tydligt framför mig, hur hon skred som en drottning genom korridoren, med sin högdragna min. Om hon såg att man hade fullt upp med en förlossning tillsammans med en annan barnmorska, då kunde hon komma och klaga på att man inte tömt papperskorgen inne hos hennes patient.
Jag hoppas verkligen att dessa ”ragator” inte mer existerar. Säg att dom inte gör det!