Det jag också har upptäckt är att höstfärgerna påverkar min sinnesstämning på ett positivt sätt. Jag blir glad av de starka färgerna och efterbehandlingen av bilderna i datorn är också ett rent nöje. Förra årets höst har jag i speciellt starkt minne. Jag var sjukskriven sedan ett halvår tillbaka, jag hade inte psykisk ork att ta itu med någonting.
Men jag promenerade. Oslo är en fin stad att bo i om man vill ha både storstadspuls och natur. Ja, faktiskt säger många att det bästa med Oslo är Marka, det stora naturområdet som omkransar staden i alla väderstreck.

Höst i Oslo

För mig fungerade hösten och bilderna jag tog som ren psykoterapi.
Idag vandrade jag runt på St Hanshaugen, den stadsdelen som vi bor i. Tänkte på att det nu är 19 månader sedan jag hade min sista arbetsdag.
Jag titulerar mig fortfarande som biomedicinsk analytiker men är ganska säker på att jag inte mer kommer att sätta min fot på ett laboratorium. Laboratorieassistent hette vi förr i tiden och i Norge kallas vi för bioingenjörer, vilket förstås har lett till en del kommentarer från min svenska vänner.
De sista åren på labbet kan jag nästan inte tänka på utan att känna hur stressen tar tag i mig igen. Vi sprang, från den ena analysen till den andra. Den så kallade effektiviseringen hade förstört en god arbetsmiljö.

I tolv år arbetade jag på det lagom stora viruslaboratoriet på Norges största sjukhus, Ullevål sykehus. De första åren fanns det fortfarande ”luftfickor”, små stunder där man kunde göra det som låg lite utanför själva den dagliga rutinen, men som också var viktiga arbetsuppgifter. Man kunde stanna upp i korridoren och byta några ord med en kollega och under de tio minutrarna man hade innan analysen skulle läsas av var man inte tvungen att rusa in på nästa labb för att höra om det var något man kunde göra.

Det verkar som om de som driver fram effektiviseringarna har endast unga, friska människor som måttstock. Det blir lika fel som att de mediciner, som skall ges till gamla, sjuka människor, testas på unga friska män.