I förra numret av KA svarar Kommunals andre vice ordförande Håkan Pettersson på en medlems uppmaning att begära omförhandlingar av avtalet.
Svaret går ut på att förbundsstyrelsen inte kommer att säga upp avtalet, ”man vet vad man har men inte vad man får”. Förbundsstyrelsen tror fortfarande att avtalet kommer att ge reallöneökningar och vi kan komma att bli straffade (!) av Riksbanken med räntehöjningar om vi skulle våga oss på att kräva högre löner. I tider av ekonomisk nedgång och oro, är det dessutom inte läge att föra en offensiv lönepolitik och inte heller försöka kompensera sig för förutsägbara försämringar, är budskapet. Dessutom riskerar vi att bli av med kvinnopotter och lägstalön-nivåer.

Möjligheten, att vid ett långvarigt avtal kunna omförhandla ett tredje avtalsår, motiveras vanligen just med att vi ska kunna försvara oss mot prishöjningar och övriga fördyringar av levnadsomkostnader, som inte är synliga när avtalet tecknas. Det handlar således inte om, att i fall av stabila priser och då konjunkturen och vinsterna skjuter i höjden, kunna tillskansa oss bättre löner och arbetsvillkor än andra grupper. Det handlar om att vara försäkrad om en chans att försvara våra livsbetingelser och ett ingånget avtals beräknade utfall, i en motsatt ekonomisk utveckling. Allt som oftast, används just denna klausul i avtalsförslag av förbundsstyrelsen och dess avtalsansvarige som ett argument för att få avtalsdelegerade och medlemmarna att acceptera avtalet. ”Om det skulle visa sig att lönerna inte stämmer överens med prisutvecklingen etc, kan vi alltid begära nya förhandlingar innan avtalet löper ut”. Så har treårsavtal ofta försvarats, eller hur?

Men nu visar det sig att inflationen och konjunkturnedgången kommer att accelerera de kommande månaderna och det resterande avtalsåret, bara från augusti – september ökade inflationen med en procent på årsbasis enligt SCB. Ska vi inte ens försöka försvara oss mot det som komma skall? Klausulen visar sig bara vara tomma taktiska ord för internbruk och devisen om Kommunal som en ”kamporganisation” som ”tar fajten”, klingar särdeles ihåligt just nu. Beslutet är taget av omsorg om medlemmarna, säger Håkan Pettersson. Men man måste fråga sig vad som egentligen driver förbundsledningen och varför medlemsopinionen har så svårt att göra sig gällande.

Håkan Petterssons önsketänkande beträffande reallöneökningar, spekulerandet om att Riksbanken (som nyss enligt ett internationellt åtagande sänkt styrräntan med 0,5 procent) skulle straffa hela den svenska ekonomin med räntehöjningar p g a att kommunalarna vill diskutera sina löner, pratet om det omöjliga i att i ett läge av finanskrascher och nedgång i ekonomin försvara medlemmarnas intressen, genom omförhandlingar och att vi därvid måste förlora vad vi vunnit för prioriterade grupper, är inget annat än spridande av dimridåer och handlingsförlamning.

Men det allvarligaste är vad förbundsstyrelsens beslut avslöjar beträffande bristen på demokrati i vårt förbund. Till höstens repskapsmöten i länsavdelningarna, som brukar äga rum i oktober/november, har flera medlemmar och sektioner i god tro skickat in motioner, med krav på att omförhandlingar ska ske beträffande tredje avtalsåret. Nu visar det sig att deadline, som skrivits in i avtalet för en sådan begäran, satts till 30 september. Inte många förutom Förbundsstyrelsen har känt till detta.
Frågan är varför deadline satts så att de högsta beslutande organen i länsavdelningarna inte har möjlighet att diskutera hur man bör göra för att säkra ett godtagbart utfall av avtalsperioden.
Är den totala bristen på synkronisering av den demokratiska processen medveten eller inte?
Jag lämnar frågan öppen.

Göran Gustavsson
Sektion 30 Kommunal Stockholms Län
Suppleant representantskapet