Marias nya vanor håller ångesten borta

Dag efter dag malde Marias tankar, hon satt i den beiga skinnsoffan i lägenheten. Hon var matt och yr. När hon reste sig lutade golvet, skulle hon på toa höll hon sig i väggarna. Att laga mat var omöjligt, det var först när pojkvännen kom hem som hon fick något i sig.
På jobbet gick det bättre, men hemma blev det bara värre. Till slut ringde hon husläkaren, fick diagnosen panikångest och generell ångest. Det blev vändpunkten.

Sex år senare ses vi på en lunchservering i Uppsala. Maria har en ledig dag, annars arbetar hon heltid som personlig assistent och är arbetsplatsombud för Kommunal. På förmiddagen har hon deltagit i ett webbaserat seminarium, det ingår i hennes distansstudier på heltid till lärare. Hennes energi räcker också till att vara engagerad i Svenska Ångestsyndromsällskapet. Och hon säger själv att hon har lätt att gå i gång på nya grejer.
Som barn var hon ofta orolig, rädd när det blåste och åskade. Strax före tjugo flyttade hon från Norberg till Västerås. Staden var ny och hon skulle söka jobb. Då kom första ångestattacken. Blicken i Marias bruna ögon är stadig, händerna stoppar hon ner i knäet när hon minns.
– Jag var själv hemma, skrev något. Jag blev makalöst yr, värmevågorna böljade genom kroppen, pulsen gick upp och jag fick hjärtklappning. Min första tanke var att jag fått hjärnblödning. Som radiostyrd tog jag mig till sängen, och somnade, berättar hon.

När hon vaknade hade allt gått över. Maria ville inte tro att det skulle hända igen. Samtidigt funderade hon på vad det var. Och hon började känna efter allt mer.
– Plötsligt kunde jag bli yr och illamående.
Ibland gick det vidare till panikångest med hjärtklappning, andnöd och yrsel. På jobbet kunde Maria gå in på toa för att försöka andas. Hon ville inte att någon skulle få veta. Annars kunde Maria ofta hålla ångesten på avstånd när hon gick som timvikarie på ett gruppboende inom psykiatrin. Jobbet var en trygghet, hon har aldrig varit sjukskriven för ångest.
– Jag hade en konstant känsla av att ångesten var på gång hela tiden, säger Maria och stryker undan en mörk hårslinga.

Hon trodde att det syntes utanpå, men ingen märkte någonting. För Maria blev allt bara värre. Hon undvek trängsel i bussar och affärer, ofta lämnade hon sin plats i kö. Kraften och energin gick åt till att planera för att undvika olika situationer. Till slut ringde hon alltså husläkaren. Medicinen hon fick vågade hon inte ta, biverkningarna skrämde vettet ur henne. Men hon fick hjälp av en sjukgymnast som lärde henne avslappning och att känna av kroppen utan att vara livrädd. Hon gick också i KBT, kognitiv beteendeterapi, men tyckte inte att hon kunde ta till sig den. Däremot har hon läst mängder med självhjälpsböcker som hon haft stöd av.

En lång period mådde hon bättre, men så ramlade hon tillbaka i de gamla tankarna.
– Jag ringde läkaren och sa att jag provar medicinen i alla fall, berättar Maria och rösten darrar lätt.
Hon började ta citalopram, som är ett antidepressivt läkemedel och började fundera över varför hon inte gjort det tidigare.
– Det var en tefloneffekt, sjukdomstankarna rådde inte på mig, säger Maria och ler.
I dag bor Maria i Uppsala, hon äter inte någon medicin, men hon är noga med hur hon lever. Hon vet att hon är sårbar. Slarvar hon med mat, sömn och motion ligger ångesten på lur. Och kroppens reaktioner på dåliga vanor är också väldigt lika ångestkänslorna. Vad som är vad är svårt att hålla isär.
För mycket kaffe kan ge hjärtklappning, men ångest upplevs också som hjärtklappning. Samtidigt tror Maria att koffein-et kan trigga i gång ångesten.
För mycket sött gör att blodsockret åker berg- och dalbana.
– Jag känner hur det rusar runt i kroppen, ångesttröskeln blir genast lägre, jag blir lättirriterad, känslan är den samma som när jag går på stan och det är mycket folk, det är jobbigt och jag blir irriterad.
Med alkohol har Maria tagit det måttligt, hon vet att den är lömsk, lindrar ångesten men slår tillbaka med panikångest nästa dag.
Maria äter var tredje timme, hon är vegetarian, noga med att äta fullkorn och mycket grönt. I den stora svarta skinnväskan har hon alltid frukt och olika nötter.
Sömnen är också viktig. Maria har oregelbundna arbetstider, förr hade hon lätt att vända på dygnet, fick ångest för att vara vaken på dagen och tog till kaffe, sedan var ekorrhjulet i gång.
Särskilt tungt är det när nattpassen växlar till dagpass. Men för att inte vända på dygnet håller Maria sig vaken. Annars är hon noga med att sova de åtta timmar som hon behöver.
Hon ser till att stänga av datorn och TV:n någon timme innan sovdags. Och när hon lagt sig läser hon 30 minuter.

Rört sig har Maria alltid gjort, som barn spelade hon handboll och fotboll. Nu tränar hon två till tre gånger i veckan, mest simning, core och vibrationsträning. Maria vet att hon mår bättre när hon tränar, att sömn och aptit påverkas positivt.
– Det finns dagar när jag haft ångestkänningar och fått ut energin ur kroppen genom att träna. Det är ett sätt att avleda, när man tränar är det svårt att tänka på annat än det man gör.
Om det är stressigt på jobbet ger det mer ångest. Men Maria har det bra med arbetskamrater och chefer.
– Jag är fullständigt öppen om att jag haft problem, det har inte påverkat jobbet. Men för att jag ska funka är god arbetsmiljö, öppet klimat och förståelse viktigt, säger hon.
Största hjälpen har Maria fått av att träffa andra som lider av ångest. Att hon kan vara öppen om ångesten har minskat den.