Jag är aldrig orolig för mig själv. Nej, JAG klarar allt, har koll på det mesta.
”Det finns inga problem som inte går att lösa.”
Det är för dom andra jag är orolig, framför allt familjen, kanske inte så mycket för min man, men barnen! Som nu är vuxna och klarar sig utmärkt, men för mig är dom mina barn som jag till varje pris måste skydda och rädda från alla hemska olyckor som kan hända.
Oron är ju omsorgens baksida. Omsorg är en aktiv handling medan oron är den passiva betraktarens.
Man kan inte göra något, bara vara orolig. Det gör fruktansvärt ont.

Inatt landade sonen efter 14 dagar i Asien. Flygturen tog 15 timmar, med en mellanlandning, och jag har flugit med sen igår morse.
Jag vet att starten är farligast. Hade därför radion på, och väntade på den olycksbådande rapporten.
OK, det gick vägen. Sen efter 6 timmar mellanlandning i Al Aim av alla farliga ställen.
Jag menar, hur lätt är det inte att bli kapad i ett arabland.
I väntan på kapningen gick jag ut i skogen och plockade en stor korg trattkantareller. Hade en klump i bröstet, förhöjd puls och ett adrenalinpåslag som gav mig så mycket energi att jag rev med mig lika mycket blad och mossa som svamp.
Ingen ro att sätta sig ner och rensa, nej ut och mocka skit. Sex kärror senare var klockan så mycket att det var dags att åka in till teatern.
Ingen bra uppladdning.

Oron hade stulit min fokusering. Jag hade bara min sons död i huvudet!  Varför  var han tvungen att resa just nu, när jag inte hade möjlighet att följa med?
Glädjen över att ha världens roligaste jobb, raderade snabbt bort både son och flygplan ur hjärnan.
Först på vägen hem slog minnesblixten ner i hjärttrakten.
Herregud! Hur har det gått? Lever han? Skönt, inga katastrofnyheter på radion.
Ett litet hopp tändes. Han kanske klarar sig.

Nu var det bara tre timmar kvar till ankomsten på Arlanda kl 02.00.  Det är klart att jag åker dit. Om planet störtar vill jag absolut vara där, och ta hand om honom.
”Men är du här?  Så sent! Vad gulligt!”
”Ja, jag blir ju så pigg när jag spelat, och tänkte bara säga hej o välkommen tillbaka!”
Sen körde jag honom hem till stan.

Jag somnade halvfem i morse, lite trött är jag nu, men väldigt  tacksam, över att mitt barn har överlevt.
Näää, det är ingen i familjen som vet om att jag har den här sjukdomen.
Den lyckas jag dölja, eftersom jag är en sådan bra skådespelare.