Knutan i Karins bröst var cancer

– Det är muskelknutor, de kan göra väldigt ont. Folk sa att jag skulle söka för det, berättar undersköterskan Karin Svensson.
Hon jobbar med operationer av öron och ansikten på universitetssjukhuset i Lund, många av patienterna har cancer. Nu sitter vi på en uteservering i Lund, byter bord för att fly det ljumma sensommarregnet. Karin är snabb, gestikulerar gärna när hon berättar sin historia och skrattar ofta. Kaffet dricker hon ur, men mackan förblir halväten trots att Karin hoppade över lunchen för att träna Alma som ska läras upp till jakthund.

På våren det där året vi pratar om hade hon gjort mammografi, den visade inget. Sedan kom sonens student och semestern. Någon gång under sommaren när hon stod och funderade, strök hon av gammal vana med fingrarna ovanför ena bröstet. Där var en öm knöl. Sedan kom makens 50-årsfirande och hösten rullade på. Karin var trött, det hjälpte inte att sova. Men av uppfostran och ohejdad vana är Karin en tjej som har svårt att låta bli att vara duktig.
– Till slut bad jag en läkare på jobbet känna på knutan. Du har mer än en sa hon, minns Karin.
Hon fick rådet att kolla dem. Två veckor innan jul fick hon tid för undersökning en måndag, en kompis propsade på att följa med.
– Inte klämtade det några klockor för det.
När Karin skulle få svaren ställde kompisen in julbaket och följde med. Läkaren förklarade nervöst att det var cancer. Fyra knutor och att den spridit sig till lymfkörtlarna. Karin orkade inte lyssna mer.
Rädslan gjorde ont i hela kroppen. Det var två dagar kvar till julafton och hon tänkte på att hon skulle hämta hö till hästarna.
– Jag hade helt klart för mig att jag skulle dö, säger Karin och slår ut med händerna.
– Jag tänkte att livet varit jättekul, men nu får jag tacka för mig.

Ett återbud gjorde att hon fick tid för operation en knapp vecka senare. Innan dess skulle hon fira jul, och det allra värsta var att hon var tvungen att berätta för föräldrarna och sin bror. Tre kvinnor i släkten hade dött i cancer. För Karin var det självklart att hon också skulle göra det.
Under julen gjorde alla allt för att det skulle vara som vanligt.
Karin försökte förbereda sig, tröstade sig med att sonen skulle fylla 20.
– Jag tänkte att jag kan dö tryggt, jag kommer inte att lämna småbarn efter mig.
Och sedan blev det han som stöttade i det tysta, fanns till hands, var med vid omläggningar och hade koll på vad som skulle göras.
Ända sedan Karin blev retad i skolan har hon haft strategin klar för sig, koll på läget, legat ett steg före, haft nästa drag klart. Det har hon behövt när hon tränat sina hästar och hundarna i bruks-
hundsklubben. Och självklart i jobbet på operation. Med cancern kunde hon inte ha nästa drag klart.
– Det störde mig. Men någonstans tänkte jag att cancern inte ska styra, detta är mitt liv.

Karin var rädd, men hon är en tuff och kaxig typ, då är det svårt att visa att man gråter. Men det fanns de som inte gav upp. En arbetskamrat som fått bröstcancer några år tidigare stöttade.
– Hon hade lösningar på alla vardagsfrågor och sa att det är klart att du kan, men på ett annat vis.
Cytostatikabehandlingarna började, Karin mådde otroligt dåligt. Men till hästarna lyck-ades hon släpa sig ut. Sonen höll sig hemma, rostade mackor åt henne. Hunden vek inte från hennes sida bland prydnadskuddarna i soffan.
Arbetskamraterna skickade vykort, Karin visar, måttar med fingrarna när hon berättar om bunten. Då och då plingade mejlen, arbetskamraterna ringde och frågade om Karin ville med på en öl.
– Jag kände mig så ensam, jag hade ett öppet sår som gjorde ont. Vännerna fanns i kanterna och såg till att såret inte blev större och hjälpte till att läka det.
Men så fick Karin veta att arbetskamraten som stöttat fått metastaser.
– Jag fick ta till styrkan, hon hade hjälpt mig, jag skulle hjälpa henne.

Karin kämpade för att bli frisk, men arbetskamraten blev bara sämre.
Karin försökte leva som vanligt, hon är glad för att hon hade hästarna och hunden.
I maj var behandlingen över. Det dröjde inte länge innan Karin var tillbaka på jobbet i gröna operationskläder, men det var svårt med identiteten.
– Jag svävade i ett ingenmansland, jag såg patienternas rädsla och identifierade mig själv.
Telefonen med texten ”Endast för cancerpatienter” gjorde henne osäker på om hon var patient eller personal.
Karin stod i en operationssal när hon fick veta att arbetskamraten som stöttat dött i cancer. Karin fick berätta för kollegorna.
– Jag bröt ihop och grät hejdlöst.

Men Karin fortsatte att vara duktig, jobba på, glömde allt fler små saker, sov mindre och mindre. Några månader senare rasade världen.
– Läkaren dikterade, jag hörde vad han sa, men kunde inte skriva.
Karin satt på en pall och grät hejdlöst när chefen sa att det fick vara nog. Utmattningsdepress-ionen var ett faktum. Karin kom till en läkare som haft bröstcancer. Sakta började resan tillbaka.
– Ur en kris kommer mycket gott, jag har blivit starkare på ett annat sätt. Och känner mig rik-are, livserfarenheten är en förmån.

Perspektivet har blivit ett annat. Karin värderar livet högre, tar inte saker för givet. Hon beskriver sin syn på tillvaron med ett citat:
– Det gäller att ha sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att ändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Karin har dragit ner på duktighetskraven. Och hon bryr sig mer om andra, om hur de mår.
Efter någon månad var Karin tillbaka på jobbet, nu jobbar hon 75 procent. Det materiella är inte längre lika viktigt. Hon har också bytt arbetsuppgifter för att arbeta mindre med operationer av cancerpatienter.
Ärftlig bröstcancer fanns i släkten. Karin var livrädd för att cancerknölar skulle dyka upp i det andra bröstet också. Det bröstet var tungt och stort, protesen kändes inte bra och hon hade ont i axlarna. Karin tog bort det andra bröstet också.
– Det var som en stor tung sten fallit från mitt bröst. Jag kände mig hel och tänkte att nu är jag frisk.
Nu har hon två proteser som är mindre än de förra brösten och tycker det är skönt. Men med de riktiga brösten försvann också en del av den kvinnliga identiteten och lusten.
– Jag har blivit lite ”det”, säger Karin och gör citattecken med fingrarna.
Hon vet att det finns hjälp att få, men ser tiden an. Hon har ätit hormontabletter i tre av fem år och för varje dag blir risken mindre.
– Jag vill inte ta ut något i förskott. Jag vill leva här och nu.