Då jag föreslog att jag kunde läsa den kurdiska översättningen av Lotta på Bråkmakargatan kom det fram att det var ju sin mamma hon saknade.

Idag kändes det som om allt jag gör blir fel. Min text om nationalism har upprört en del kurdiska ungdomar.
Efter att ha läst deras inlägg blir jag ännu mer bekymrad över hur dessa ungdomar som säkert är födda och uppvuxna i Sverige använder sin bakgrund som ursäkt för att bli så inskränkta.

Jag kan inte förstå hur de kan fördöma människor som Mustafa Can som kurdfiende bara för att han har skrivit en kritiskt artikel om kurderna.
Att vara kurd tycks inte längre vara någonting man föds till genom att ha kurdiska föräldrar.

I en kommentar till min blogg ifrågasätts min nationalitet enbart på grund av de åsikter jag framfört.
I en annan kommentar anklagas jag för att inte diskutera sakinnehållet i Ingemars Karlsson bok ”Kurdistan, landet som icke är” trots att jag tycker att jag på min blogg mycket tydligt pekade på både styrkan och bristerna i boken.
I mina öron framstår flera av inläggen som sekteristiska. Det handlar om att peka ut vem som får och vem som inte får kalla sig en riktig kurd.

Om det istället handlade om att lösa en internationell konflikt och få världen att vända sig mot Turkiets förtryck av kurderna skulle vi istället ta till oss av och bemöta varandras argument.