Stina Berge gör musik igen

Stina Berge har ett mantra hon återkommer till. Som för att mark-era vikten av det tar Stina av sig solglasögonen innan hon berättar. Att Karen Blixen gav ut sin första roman när hon var 52 år.
Det är aldrig för sent, liksom. Det är Stina Berge själv ett levande bevis på.

Hon har knarkat och brottats med ett beroende under en lång tid av sitt liv. Men sedan tio år tillbaka är hon drogfri. I höst fyller hon 50 och i augusti debut-erar hon med en soloplatta.
– Det var egentligen först när jag blivit fri från min beroendesjukdom som min riktiga röst och mitt uttryck kom fram, då var jag 40 år och hade flyttat till Norrland för att rädda livet på mig och mina barn. Först hade jag en känsla av att det var för sent, men det är ju faktiskt nu jag har något att berätta.
Under åren har Stina Berge skrivit barnböcker och arbetat med barnteater, men jobbet som teaterproducent avslutade hon när hon började arbeta med skiv-an. Istället tog hon upp arbetet som personlig assistent som hon haft tidigare.
– Jag har bytt många blöjor för att pröjsa den här skivan. För mig är det perfekt att gå iväg och sätta en annan människas behov framför mina egna för ett tag. Det känns som ett väldigt viktigt jobb.

Personlig assistans är vardag också hemma hos familjen Berge eftersom sonen Isak, som fötts med en cp-skada, har egna personliga assistenter. En sak Stina irriterar sig över och har skrivit om i låten ”Pariserhjulet” är folks dumhet och medlidandets nedlåtenhet.
– Ofta tycker man synd om andra för att få känna sig bättre själv, det handlar inte om empati. Jag blir förbannad när folk som har fattiga Liv tycker synd om Isak till exempel, eller andra som sitter i rullstol. Frihet sitter inte där, frihet sitter i huvudet.

Hon säger att albumet ”Stina & Kärleken” tagit 50 år att leva fram, att hon verkligen har levt med och ut många av sångerna. Låtarna tränger sig fram på ett nästan plågsamt vis snarare än att hon sätter sig ner för att komponera.
– Alla sångerna handlar om kärlek eller frånvaron av kärlek. Det är läskigt att framföra dem på scen för det är fruktansvärt sårbart, eftersom det verkligen är mitt liv jag sjunger om. Nu längtar jag efter att bli så berömd att jag har råd att ha med mig ett helt band när jag är ute och spelar.

I samband med att albumet släpps hålls en stödfest för att dra in pengar. Micke Herrström har producerat skivan och i skivans pressrelease skriver Stefan Sundström att han tycker att det är ”så jävla skönt att det äntligen kommer en kvinna och sjunger alla sina år – snart 50 – och allt fortfarande är med från mellangården till hårbotten”.
Stina Berge växte upp i ett konstnärskollektiv i Hälsingland, och konstaterar att hon haft trubadurer runt sig sedan hon lärde sig gå.
Men kollektivet splittrades och Stina flyttade till Ljusdal, där hon hamnade med en tamburin i händerna i frälsningsarméns orkester.
– De lirade ju där, förklarar hon krasst.

Sedan kom en tid hon beskriver som magisk. Skarven mellan 1970- och 1980-tal när allt blev möjligt. En tid då experterna avsattes och det blev okej för vem som helst att uttrycka sig genom musik. Det viktigaste var inte att vara så himla bra, det viktiga var att man hade ett uttryck och energi.
Att finna ett eget uttryck är fortfarande lika viktigt för Stina Berge.
– Vår tid är en grym tid och det finns en atmosfär nu som är fruktansvärd. Men mina försök att skriva politiskt blir bara fjantig pamflettpop som jag rodnar när jag hör, jag behöver den privata vinkeln. Men egentligen är allt politik. Det är politik att jag firar min 50-årsdag, efter en tid som missbrukare, med att ge ut en platta. På ett vis är det det.