Trude Müller är en av de två fast anställda trafikvakterna på Gotland. På sommaren får de hjälp av två extraanställda, Elin Lundgren och Jenny Lindqvist, som har jobbat sen april.
– Almedalsveckan ger oss mycket jobb, men det är seriösa vuxna, städat folk, som är i Visby, säger Trude. Ändå är det förstås besvärligt eftersom många gator och parkeringsplatser är avstängda och upptagna av tält och annat, och vi har ordnat med extra många handikapplatser.

På Almedalsveckans tredje dag är Trude ute tidigt och hittar tre bilar på en avspärrad plats där bara polisens fordon får stå. Trude sms:ar till Vägverket och tar reda på vilka som äger bilarna, ringer nummerupplysningen och kontaktar ägarna.
– Det är så vi gör, om bilarna måste bort fort. Om vi inte får tag på ägarna får vi ringa efter bärgare som forslar bort dem till kommunens förråd.
Trafikvakterna har hela ön som sitt arbetsfält, men under de heta veckorna i juli är det mest Visby det handlar om. De vanligaste grova överträdelserna mot bestämmelserna handlar om att bilister som inte har tillstånd har ställt sig på handikapplatser, folk som har parkerat i korsningar eller ute i terrängen, på gräsmattor.
– Ute vid Snäck kan man hitta bilar som körts ut på stranden, där de gör fula spår i den känsliga växtligheten. Det är ett naturreservat och ska vara skyddat. Det är tråkigt, säger Trude.

Jenny Lindqvist och Elin Lundgren lappar felparkerare i Visby 2008.
Två bilar som står på handikappskyltade platser bakom scenen i Almedalen får varsin bot à 800 kronor av Elin och Jenny.

Monica Nyberg Karlsson jobbade hela söndagen, dagen då Almedalsveckan inleddes, och provisoriska skyltar och avspärrningar sattes upp. Hon har semester resten av veckan men återvänder i tid till ”Stockholmsveckan”.
Hon är den som har jobbat längst som parkeringsvakt.
– Mitten av maj till sista augusti, då är det intensivt. Sen lugnar det ner sig, berättar hon i telefon. Det svåra under Almedalsveckan är att det egentligen inte finns någonstans att hänvisa alla bilister till, vi har inte parkeringsplatser så att det räcker. Men det fungerar ändå oftast bra, de flesta är förstående.
Monica föredrar Almedalsveckan framför det som kommer efter, Stockholmsveckan:
– Då kommer det folk med stålar, och de åker inte i Ford Fiesta. Nej, det är ett riktigt svineri.

Rekordnotan på en av Visbys krogar sägs vara 160 000 kr som ett gäng ynglingar åstadkom under en timme för något år sen. Champagne för många tusenlappar sprutas över kompisar.
– De är klart att det inte spelar nån roll för dem om det kostar 800 kr att parkera framför porten eller på gräsmattan.
De dyra värstingbilarna har ibland ett skydd över registreringsskylten som fälls ner när de är parkerade.
– De tror de är smarta. Men vi har upptäckt att bilarna ofta har stöldskyddsmärkning i vindrutan, där registreringsnumret finns. Så de kommer inte undan. Besvärligast är förstås om vi forslar bort bilarna.
Det som kan reta Monica är om människor börjar använda sin titel för att skrämmas.
– Människor kan vara oförskämda, det gäller alla, vanliga Svenssons som vräker ur sig något. Så finns det de som är arroganta och nedlåtande, och presenterar sig med titel. ”Jag är faktiskt läkare”, eller ”Jag är advokat” – som om det skulle betyda något. Man blir beklämd.
Nej, då är det trevligare under Almedalsveckan. Ibland blir det en sport att gissa vilket parti folk hör till, berättar Monica.
– De som glassar runt lite, de är ofta moderater och kristdemokrater, har vi upptäckt. Och ibland säger vi ”det där är sossar”, och det stämmer oftast. De hälsar på oss, det gör inte de andra. Ingvar Karlsson, han hälsar alltid på oss, och Lillemor Arvidsson kunde komma ut och prata med oss när hon var landshövding här. Det gör inte vår nuvarande landshövding.

Men Jan Emanuel (s), som satt i riksdagen förra perioden, får inte godkänt av Monica:
– Han var här för några år sedan under Almedalsveckan och hade fått en lapp. Han var oförskämd, och en radiotekniker ingrep och fick honom att sansa sig tillslut.
Monica Nyberg Karlsson lämnar Visby för en semestervecka och Trude, Elin och Jenny vandrar ut på Tage Cervinsgatan. Här hittar de tre bilar utan tillstånd som står på handikapplatser. En röd Volvo har stått här i ett dygn och får sin tredje lapp. Så fortsätter de bort mot hamnen. Mellan en och två mil går de varje dag.
– Vi får vara ute i friska luften och röra på oss hela tiden – kan man ha det bättre? undrar Trude.