Vid stambordet bredvid oss sitter ett par gubbar i femtioårsåldern med en tax och ser ut som om de aldrig gjort något annat. De fullkomligt äger stället, flirtar med Lilian som bär ut deras kaffe och verkar känna alla, han som känner flest heter Lasse.
En ung tjej och en kille i 35-årsåldern slår sig också ner.  ”Var du på Anettes bröllop i helgen?” ”skit nej, jag var inte bjuden” ”hörde att hon knappt bytt om, vigdes i gympadojorna”, ”det vore typiskt henne, stackars Per” ”På hemvägen åkte de förbi möbelhandlarn som bjöd kunderna på gratis kaffe, å då frågade Farsan hennes om de skulle gå in och ta en bröllopsfika, men då svarade hon: Nä jag hinner inte, jag ska hem och diska!” De skrattar högt, och i samförstånd.

Så kommer en man ut från caféet med sina tre små döttrar. De är prydligt klädda i rosa kjolar och pappan har köpt glass åt dem. De sätter sig vid bordet på andra sidan gångvägen, några meter bort. Lasse fortsätter att hålla hov, men sedan välter plötsligt en av stolarna och den största flickan ramlar och skrapar knät. Då vaknar stambordet till liv. ”Äsch, det gör väl inget, han har ju så många”, säger Lasse och de andra flinar. ”Det ska väl ändå bli en sån där burkasak av henne där”. ”Om en slår sig så spelar det ingen roll för han har åtta till likadana hemma”.
De andra hänger trevande på ”fan undrar hur de gör när de ska identifiera sig med de där svarta hålen i ett tygstycke”. Pladdret har plötsligt fått en annan ton och allt det som nyss verkade rått men hjärtligt har nu blommat ut i en öppen rasism riktad mot familjen för att de är mörkhyade.

Jag känner hur det fryser till utmed ryggraden och jag skäms. Pappan med döttrarna sitter så pass långt bort att det är osäkert om han hör, men det är så fruktansvärt obehagligt att jag inte kan få ner en enda slick till av min polkaglass.
Plötsligt blir det så tydligt hur Lasse i gänget sitter och mässar och de andra följer. Kanske var han den där killen i klassen som fick en ledarposition redan i lågstadiet. Å som sen aldrig riktigt abdikerade? Eller var Lasse en mobbare redan då?
Rasismens fula ansikte kräver en ledare och många osäkra själar som följer. Låt oss inte luras av inlindat prat om ekonomi, integration och fördelningspolitik.
I grunden är allt tal om att dela upp människor efter ursprung och hudfärg aggressivt. Och rasismens fula ansikte lurar bakom en prunkande rabatt nära dig.

JA
till att fästingarna verkar ha torkat bort i värmen.

NEJ
till att ormarna är rekordmånga i år.