Ju äldre jag blir ju mera tänker jag på döden
sakta börjar jag vänja mig vid tanken
en dag tar allt slut
vad har jag gjort med mitt liv
det enda som krävs av mig är att jag vågar
stanna i stunden
den som är nu
inte i går och inte i morgon
utan bara nu.

Det enda som är viktigt är att bara vara
förr ville jag alltid bli äldre och mogen
kunna förstå en massa
nu vill jag vara ung och oförståndig
våga ta för mig utan rädsla för att misslyckas
som ett barn – ungflicksnyfiken
och som gammal – gumkloksvis
har jag lyckats behålla barnets nyfikenhet
den vuxnes mod och den gamles vishet
vad har jag då kvar att lära mig.

Jag känner att nu vågar jag se mot andra stranden
söka ljuset i mina döda vänners själar
jag börjar känna längtan efter det som förenade
jag vågar känna sorg över det förgångna
våra liv var korta möten
rusig glädje och tunga farväl.

Dig som jag älskade över allt förstånd
finns du där och väntar på mig
ni som lockade mig att skratta och leka
står ni där på andra stranden
eller är det bara något jag måste tro
för att vara ännu en tid
inte i går och inte i morgon utan just nu.