Revolutionär, överklassflicka, feminist, förslagen diplomat… Aleksandra Kollontaj hade många ansikten och trots att hon dog i Moskva för mer än femtio år sedan omges hennes namn fortfarande av internationell glamour och gåtfullhet. Gåtfullast kanske hur hon trots sin uppkäftighet klarade sig från att bli hemkallad och nackad i Stalins häxprocesser.
Något svar får man inte heller nu, i Kollontajs nyutgivna dagböcker på svenska. Men de är oumbärliga tidsdokument – propagandistiska men också personliga – och en saftig skildring av blivande folkhems-Sverige sett med röda, ryska ögon.

Efter en stormig ungdom som rebell och internationell intrigmakerska med många romanser kom den mogna och slipade Aleksandra Kollontaj som sovjetiska ambassadör till Sverige 1930. Hon fick ingen drömstart i storpolitikens stockholm. Halva legationen hade hoppat av. Hon tog till strama tyglar för att de återstående ryssarna inte skulle lockas över till det fientliga imperialistlägret.
En obetalbar pärla i dagböckerna är när Kollontaj berättar att hon förbjudit hela den sovjetiska kolonin att äta hos en ”vitgardistisk” krögare (”han bakar så goda piroger, förstår ni”), och tillåter inte längre diplomatfruarna att ekipera sig i exilryssarnas förnäma salonger.

Själv kände hon inga hämningar i den vägen. Aleksandra Kollontaj uppträdde i stassar som fick diplomatkår och skvallerpress att baxna. Hon lät sig fraktas runt i Stockholm av privatchaufför (”hederlig svensk arbetare”) och unnade sig gärna längre viloperioder på kapitalisternas Grand Hotel i Saltsjöbaden.
Av dagböckerna behöver man inte tvivla på att Aleksandra Kollontaj hellre uppgicks med kungliga hovet och den tidens jet set (revykungen Karl Gerhard m fl) än med de rättrogna kamraterna på Kungsgatan 84.
Opolitiska svenskar som rent allmänt fjäskar för det allt brutalare Sovjetunionen betecknar hon som ”nyttiga för oss”.

Gustaf V är en välslimmad 70-åring, blivande Gustaf VI Adolf visad oväntad politisk talang, kronprinsessan Louise är en högfärdig engelska, tyskan Sibylla nazist och antibolsjeviken och utrikesminister Sandler en av dessa ”konstgjort älskvärda svenskar”.
Bättre trivs hon med Gustav Möller, trots att denne som socialminister också var chef för hemliga polisen vilkens huvuduppgift det var att hålla kolla på rödrysskolonin i landet.

Emellanåt förvandlar sig den röda toppdiplomaten Kollontaj till socialreporter Kollontaj och beskriver 30-talets depression i de mörkaste färger: tiggeri och prostitution breder ut sig och på ”Kungsgatan är det omöjligt att gå för en ensam man – kvinnorna hänger sig på honom”.

Sist och slutligen är hon stormakten Sovjetunionens utsända i Stockholm och när Stalin ingår pakt med Hitler i augusti 1939, finner hon sig snabbt och försvarar detta ”riktiga” och ”djärva steg” inför häpna och besvikna svenskar.
Fast  i några dagar föredrar hon att gömma sig undan stormen – i ett litet pensionat ute på Lidingö.

Värre blir läget när Sovjet överfaller Finland senare samma höst. Sovjetbeskickningen på Villagatan angrips av urilskna stockholmare, polis måste tillkallas och en desperat militärattaché vill, enligt Kollontaj, ställa ut en kulspruta (!) i trappen mot ”de fientliga hoparna”.
Tala om ”svenskskräck”.

När Kollontaj väl hämtat sig från chocken ingrep hon raskt och resolut för att försöka få ett slut på kriget. Kollontaj kände Stalin och hon kunde tala med finländarna. Moskvafreden i mars 1940 var hennes stora och kanske enda politiska framgång under de många stockholmsåren. Hon kallades hem, pensionerades, renskrev – och kanske friserade – sina dagböcker för att de bättre skulle passa partiet. Ändå var de tillräckligt farliga för att inte släppas ut förrän efter Sovjetunionens fall.