– I vissa grupper jag tittat på har utbrändhet blivit en sorts symbol, vid sidan av själva sjukdomen. Genom att diagnosen fått stor uppmärksamhet i medierna kan den också vara ett verktyg att kritisera samhällsfenomen. Relationen mellan arbete och fritid eller hur vi ser på psykisk ohälsa, till exempel.
Ett verktyg för kritik. Ska man vara sjukskriven för det?
– Ja. Bara för att jag kallar det en kultursjukdom betyder det inte att symptomen är osanna. Det är ingen fusksjukdom!
Du skriver också att utbrändas status sjunkit. När var den hög?
– Under 1980-talets högkonjunktur var det en form av yuppiesjuka. Män i den nya ekonomin som gick in i väggen på grund av sitt hårda arbete. Att bli utbränd var en bekräftelse på att man offrat sig för jobbet. När diagnosen spred sig till bredare lager så förändrades medierapporteringen. Nu handlar nästan alla artiklar om utbrända kvinnor.
Du är kritisk till hur medierna skriver om det här, varför då?
– Kvinnan har blivit utbrändhetens ansikte utåt. Hon känner sig ”ihålig”, ”knäckt” och ”tom”. Hon är ett passivt offer. I de få fall män skildras som utbrända är det på sportsidorna. Per Elofsson som har ”försökt dra i handbromsen” eller andra bilmetaforer. Man kan fundera på varför kvinnor bereds så stort utrymme i ett sammanhang där de är uppenbart försvagade, såväl fysiskt som psykiskt.