När jag cyklar till jobbet på morgnarna håller radion mej sällskap. Den här morgonen  blir det SR Metropol, en kanal med bra blandning av ny musik och prat som inte bara är babbel. Det är här undersökningen presenteras. Och om det inte vore för att jag hör detta samtidigt som jag är trafikant så hade jag kanske trott att det var sant. Det jag ser i trafiken varje dag talar ett helt annat språk.

Undersökningen ventileras samtidigt som jag närmar mej Fridhemsplan, dödens  och olyckornas plats för trafikanter av alla de slag. Här har min man sett flera allvarliga trafikolyckor mellan bilar och gångare, mellan bilar och cyklar. Senast i går, då han stående vid rödljus tvingades inse att den fotgängare som sprang över gatan skulle bli påkörd några sekunder senare av en bil med skymd sikt.Några minuter tidigare har jag och några andra cyklister med nöd och näppe undgått döden när två bilar haft för bråttom att stanna vid första rödljuset på  Långholmsgatan efter Västerbron. De får fri tur hela 20 meter till nästa rödljus.
På Västerbron väntar några förskrämda gångare som missat att den är delvis avstängd för reparationer och jag håller tummarna att de klarar sig fram till säkrare trakter.

Under tiden som enkäten diskuteras försöker en cyklist tränga mig och köra om på fel sida, mitt i en farlig och trafikerad sväng. Bilarna försöker byta fil med varann och en buss försöker ta sig fram i den tjocka smeten.
Korsningen s:t Eriksgatan Fleminggatan ska vi inte tala om. Den är ruggig och borde göras om så att det är rött-grönt endast en väg i taget. Cykelbanan på S:t Eriksgatan har sina farliga zoner, inte minst nere vid s:t Eriksplan där den ofta är plats för gångare som valt den som samtalsplats.
Så närmar jag mig Odengatan där en parkerad bil svänger ut i cykelbanan, utan att kolla efter cyklister, två cyklande kamrater vill köra om inifrån, som vore vi i England. Men som trafikant på hjul har jag betydligt bättre rättigheter än de stackars fotgängarna, som vid korsningen mot Hagagatan får vänta på grönt cirka 3 minuter, medan de sedan har knappa 20 sekunder på sig att klara sig över gatan! Minsta rörelsehinder är här livshotande.

Ja, vi må i teorin vara jätterädda för att skada eller göra illa andra eller oss själva. Och jag tror att det stämmer. Men varje dag när vi tar oss ut i trafiken slås alla varningssignaler ut och dödslängtan verkar ta över. Jag skulle vilja servera några goda råd, till er som fortfarande lever:

  • Tänk en gång till innan du rusar mot rödljus, eller följer efter nån som går mot röd gubbe. Hur länge vill du leva? Två sekunders tidsvinst kan sluta i ett evigt mörker.
  • Använd huvudet när du cyklar och titta bakåt innan du svänger. Lita inte på någon.
  • Bilister måste ha mer inlevelseförmåga än de flesta, och vara medvetna om de aggressiva impulser som bilförandet föder. Den bilist som en gång skadat någon annan kommer inte att kunna göra det ogjort.
  • Och politikerna måste intressera sig för tillbuds- och olycksstatistiken och säkra dödsfällorna i Stockholmstrafiken.