Normalt sett tog jag inte kontakt med främmande gubbar i sjukhusentrén, men där fanns ingen annan jag kunde gå på. Och jag var helt enkelt tvungen. Gubben såg ut att kvickna till något och visade sina löständer för Malva.

”Nämen oj vad hon är söt! Och bara 3 dagar säger du. Jag kommer ihåg när…” Så berättade han en historia som fick mig att blekna. Han hade fått förlösa sin förstfödde son hemma i kökssoffan på juldagen 1967. Men vem gav epiduralen..? tänkte jag förvirrat.

Vi åkte hem och låste dörren, men det dröjde inte länge förrän det hände igen. Jag var på vårdcentralen när jag fick ögonkontakt med en äldre dam. ”Det här Malva – hon är bara 3 veckor!” gastade jag över väntrummet.

”Så söt, så söt… Bara tre veckor! Och vilken fin vagn! Sådana vagnar fanns inte på min tid, då fick vi använda…” Jag måste medge att jag blev lite besviken att hon pratade mer om vagnen än om Malva, men jag var glad att hon pratade med mig överhuvudtaget.

Och förra veckan var det dags igen. Vi var på husvisning när en ung tjej tittade lite för länge på Malva. Jag högg direkt: ”Det här är Malva – hon är bara 3 månader!” Hennes svar? ”Oj vad söt hon är – och bara 3 månader!!”

Frågan jag nu ställer mig är hur länge detta kommer att pågå? Hur länge kommer stoltheten att rinna över så till den milda grad att man till och med ger sig på främlingar? Innerst inne vet jag nog redan svaret, som jag tack och lov inte behöver vänta särskilt länge på. För om 13 dagar fyller jag 30 och vi kan nog alla gissa vad min mamma kommer att säga på kalaset…

Puss på dig mamma!