Kommentaren kom från en moderiktig nollbarnsmor och riktades till en likasinnad sådan.
Det tog ett tag innan jag förstod att det var mig de pratade om. Mig och min barnvagn. Det var bara det att jag inte hade tagit upp hela trottoaren. Jag gick bara snällt på min del av gatan och släppte storsint förbi alla som ville passera.

Jag blängde surt på den trendiga tjejen och noterade att hon slängde en läppstiftsfärgad cigarettfimp på backen.
Plötsligt seglade min gamla mullefrökens ledord upp i mitt medvetna. ”Vi tar inte med oss någonting annat än minnen och lämnar ingenting annat än fotspår!”
Jag skulle precis rusa efter tjejen och gasta att ”det där minsann inte var något jävla fotspår!” när jag drabbades av en hård insikt.
Jag hade blivit en av DOM.
En av småbarnsmammorna. En sån som storhandlar blandfärs och fryser in. En sån som har fotriktiga skor, suspekta fläckar i axelhöjd, men i gengäld alltid har en våtservett nära till hands. En sån som dricker kaffelatte i ohämmade mängder och lägger beslag på hela trottoarer.

Eller: En sådan som är ledig hela dagarna, som inte behöver kamma sig och som får spendera all sin tid med det de älskar mest.

Just när jag närmade mig mammaledighetens klimax spärrade en äldre dam med rollator vägen för mig. Jag suckade djupt och tänkte på den gummisnodd som säkert höll ihop hennes portmonnä. Undrar om hon stängde av hörapparaten för att spara på batteriet också? Antagligen. Måste de ta upp hela trottoaren? hann jag också med att tänka.
Hon log piggt mot mig och mumlade någonting ohörbart. Förmodligen någonting om att det var bättre förr. Eller..?