Berit stod på sig när Lena var full

Att kvinnor dricker är tabu. Så mycket tabu att Lena, som trots att hon öppet pratar om sin alkoholism, valt att inte framträda med sitt rätta namn.
– Jag pratar om det här för att det är ett sätt att hjälpa andra, men också en egenterapi där jag ständigt påminner mig om att jag bär på en sjukdom, säger hon och knäpper händerna i knäet. Blicken söker sig ut genom fönstret.
Hon ler ofta och har skratt­rynkor. Tröjan är tight, jeansen trendiga, örhängena diskreta och håret kortklippt. Hon ser vältränad och frisk ut. Att hon är alkoholist skulle man inte tro.
– Kvinnors missbruk är svårt att upptäcka, vi är sluga och kan dölja. Vi ser till att vara pigga och fräscha med kläder och smink.

När hon berättade sanningen vägrade omgivningen ta till sig att hon, den duktiga tjejen som inte ens fyllt fyrtio, var alkoholist.
Då hade hon först brottats med sin egen förnekelse, sedan fick hon tackla andras. Flera påstod att hon blivit hjärntvättad.
Allt började när hon var tretton. Lena minns fortfarande hur vedervärdigt det smakade. Men full blev hon.
– Hade jag vetat då hade jag inte smakat.
Sedan följde festande i ton­åren, senare fortsatte det på helg­erna. Det var mycket öl, alla var berusade. Det var häftigt att inte veta hur man kommit hem. Lena tror inte att hon utmärkte sig mer än någon annan.
– Efteråt har jag förstått att jag var fast i missbruket vid 24.

Under småbarnsåren var det  lugn­are, men sedan blev det grillfester med andra familjer. Lena kunde tänka att hon inte skulle dricka, eller bara ta ett glas. Men det blev alltid flera glas, minnesluckor och ångest.
Lena vill avskaffa myten att en alkoholist dricker jämt. Artiklar om vilka mängder man kan dricka upprör henne. Alkoholism anser hon handlar om reaktionen.
– Man kan dricka fyra gånger på ett år och ha minnesluckor. Man kan bestämma sig att ta ett glas men det blir fem eller sex.
Generna spelar stor roll.
– Under behandlingen ritade jag in missbrukare på ett släkt­träd, då såg jag att det inte var konstigt att jag utvecklat sjukdomen.

Behandling fick Lena tack vare Berits mod. När Lena luktade alkohol en morgon reagerade Berit, för henne var en återställare lika med missbruk. Tidigare hade hon förstått att Lena var i obalans. Nu sa Berit vad hon såg. Lena minns sin reaktion:
– Jag hatade dig, säger hon och tittar på Berit som sitter bredvid i en grön fåtölj.
Lena var ändå medveten om att hon bad om hjälp. Två unga släktingar hade dött av missbruk, det skrämde. Tillfället var det rätta.
– Jag togs på bar gärning. Jag var mest mottaglig då, att slå hål på förnekelsen gick bra när ångesten kom efter fyllan. Går tiden kan det vara för sent att hjälpa någon.
Så säger Lena nu, men då tyckte hon att Berit skulle lämna henne i fred. Men Berit gav sig inte. Hemifrån hade hon med sig en stark känsla för vad som är rätt och fel. Lena var en yngre tjej som hon gillade. Därför var Berit snabb att tala med arbetsgivaren så att Lena fick hjälp via Alna som ger arbetslivet hjälp i alkoholfrågor. Lena deltog i tolvstegsbehandling i grupp.
– Gruppen hjälpte mig, en man berättade hur han supit bort jobb, familj och vänner. Han startade en bil, vaknade upp på en polisstation och fick veta att han kört ihjäl sin bästa vän. När jag hörde det insåg jag att det kunde ha hänt mig.

Lena drar efter andan när hon tänker tillbaka på hur lång tid det tog att riva ner den förnekelse som hon byggt upp.
Som nykter försökte hon se på alkoholismen som en allergi, som att det var samma sak att hon inte kunde dricka alkohol som om hon inte tålde nötter.
– På en restaurang sa jag nej tack, jag är allergisk mot alkohol. Folk tittade. Svå-righeten med missbruket tycker Lena är att beroendet är så starkt. Att det alltid är en kamp mot alkoholen. De första åren tänkte hon ”jag får inte dricka”.
– Att acceptera att jag var en nykter alkoholist var svårt.
Nu tänker hon ”jag vill inte dricka”. Skillnaden är att det är ett medvetet val.
Lena har många gånger tvivlat på att hon är alkoholist. Hon har också ”tagit sig ett återfall”. Det planerade hon noga.
– Efter det förstod jag att jag inte var hjärntvättad.

Ångesten, skulden och skammen var tio gånger värre än tidigare. Först tänkte hon återgå till sitt gamla beteende. Men hon ville ha ett annat liv.
– Det fanns bara ett sätt, berätta och lita på att kamraterna skulle fortsätta tycka om mig.
Hon ringde Berit, hon var förberedd. Sedan ringde Lena kontaktpersonen i behandlingsgruppen. Lena vet att hon aldrig kan lova att återfallen inte blir fler.
– Djävulen sitter på axeln och lockar hela livet. Man får inte glömma det och att han kan slå till när man minst anar det.
Berit finns ständigt där, läser av och frågar. Lena vet att hon alltid kan vända sig till henne. I dag är vänskapen stark.
– Du har en stark förmåga att känna att saker inte står rätt till. Många såg hur det stod till, men du hade modet att prata om det. Jag är jättelycklig för det.

Berits råd den som vill hjälpa:
1 Handla snabbt. Tveka inte om du känner lukten av alkohol. Var vaksam på kvinnor som ofta drar sig undan, de kan dricka i smyg. Prata med personen. Berätta vad du ser, att utgå från andrahandsuppgifter fungerar inte. Om du ser att en arbetskamrat inte mår bra men inte visar tecken på missbruk får du börja i en annan ände.
2 Kontakta Alna för att få veta mer. www.alna.se
3 Om personen erkänner, kontakta arbetsgivaren som är skyldig att ställa upp med hjälp.
4 Boka tid, lägg upp en plan.
5 Ordna en kontaktperson.
6 Boka uppföljningssamtal.
7 Döm inte. Fortsätt att stötta och visa att du bryr dig om och finns till hands. Det gäller även i andra svåra situationer.

Lenas råd till den som dricker:
1 Ett missbruk kan aldrig bli bättre. Det blir bara värre och värre.
2 Det finns bra behandlingar som ger stöd. Välj bort alkoholen.
3 Våga lita på andra, låt dem bestämma. Sluta försöka att bestämma över dig själv.
4 Kom ihåg att det kan vara svårt för familj och vänner. De känner också skuld och är medberoende.