1. Björn Runeborg – Dag

I Uppsala på tjugotalet fångas där 15-åriga Miranda av synen av studenten Dag Hammarskjöld på promenad i förtroligt samtal med sin mor. Det är början på en livslång fascination som inte upphör förrän Dag som FN:s generalsekreterare störtar med flygplan i Kongo 1962.
Miranda och Henrik lär känna varandra genom sin besatthet av Dag Hammarskjöld. Henrik använder deras gemensamma intresse som en anledning att få närma sig Miranda som han älskar, medan Miranda kämpar emot tanken att erkänna att hon över huvud taget behöver eller kan närma sig en annan människa. Allt andas stramhet. Från det bruntonade omslaget av höga kyrkspiror, till språket, till människors sätt att närma sig varandra. Och ändå inte. För människorna i Björn Runeborgs bok ”Dag” gör det som många av dagens människor inte klarar av eller inte har tid till: att mötas i stilla samtal. En ömsint bok om att det kan ta ett helt liv att våga.

2. Martina Lowden – Allt    

När såg du senast en pocket med guldkantade sidor och guldgördel? Med sitt omfång, sitt utseende och sin titel andas ”Allt”  kaxighet.
Men Martina Lowden är inte bara kaxig – tvivel blandas med kärleksförklaringar, med självsäkerhet, med en önskan om att kunna umgås med människor utan att ta piller… I dagboksform får vi en störtsjö av intryck: romanutkast,  dialoger med vänner, lånekvitton från biblioteket, citat, tankar om litteraturen och skrivandet…
Martina Lowden är besatt av språket och kan inte lämna det ifred eller är det språket som inte låter henne vara? Hennes besatthet fullständigt sveper mig med och får mig att se på orden på ett nytt vis. ”Allt” gör mig till en lycklig läsare!

3. Gabriella Håkansson – Hjärnmänniskan

I ”Hjärnmänniskan” får vi möta Hans Herman Gustavsson, en man som i fyrtio år arbetat som annonsförsäljare på en tidning. Han lever ensam, är klädd i för små, illa-
sittande kläder och har en förkärlek för rutiner.
Men Herman är inte helt ensam, som en ständig följeslagare har han en ”varelse” boende uppe i hjärnan, Hjärnmännis­kan. Tillsammans börjar de analysera omvärlden, betraktelser som sammanställs i traktat med namn som ”Om det talade språket”, ”Människan och klimatet ” osv.
Samarbetet rullar på ganska bra, tills Herman en dag får en semesterresa till Indonesien av sin arbetsgivare. Utkastad i en främmande miljö, dränkt i solljus och färger, i en värme som tycks luckra upp kroppen, börjar en kamp mellan Herman och Hjärnmänniskan…
Med ett klart och kraftfullt språk berättar Gabriella Håkansson om en människas kamp för att lära sig leva bland andra människor. Hur ser vi på människor som avviker från det vi kallar det normala? Vad händer i mötet mellan olika kulturer när vi västerlänningar söker oss ut i världen till olika ”paradis”? ”Hjärnmänniskan” väcker många frågor.

4. Peter Kihlgård – Kicki och Lasse

Där boken börjar kliver vi rakt in i slutet, i en bil som i hög hastighet tar Kicki och Lasse fram genom ett sommarlandskap. På sidorna som följer får vi baklänges följa deras kärlekshistorias vingliga väg genom åren. Genom förälskelse, barnlöshet, otrohet, gräl och sjukdom.  Deras livsöden skulle kunna gripa hårt tag om mig men det händer aldrig. Jag blir mest bara irriterad och känner mig lite lurad. Lurad för att boken, titeln till trots, i stort sett handlar om Lasse och hans gubbiga grubblerier. Irriterad för att bilden av Kicki är så ytlig och enahanda. Det är mycket kläder och kropp istället för t ex tankar om vad hennes sjukdom, cancern, gör med henne.

Kanske blir jag också irriterad  för att jag inte gärna vill erkänna att det över ett liv och en kärlek kan vila en sådan trötthet, för att jag vill tro att livet är vackrare än så här. 

5. Marie Norin – Kupa

Någon forskare har hävdat att för en känsla av sammanhang så behöver vi uppleva livet som meningsfullt, begripligt och hanterbart. Huvudpersonen i ”Kupa” tycks fundamentalt sakna alla dessa bitar i sin tillvaro. Scenen är ett hus omgärdat av en trädgård med prydligt krattade grusgångar och havet någonstans i fonden. Dimma smyger sig in från havet, ett aldrig sinande regn tar sig in genom fönsterspringor och tak.

Något slags skrivarbete ska utföras av huvudpersonen, en uppgift som är beroende av ett samarbete med Madam. Men allt tycks gå fel. Arbetet blir inte utfört, kroppen börjar förfalla. Sakta men säkert plockas huvudpersonens självförtroende ner, bit för bit. Genom tystnader, genom missförstånd. Är det så här det känns att vara totalt utlämnad? När din egen åsikt tagits ifrån dig, när inget i tillvaron är stabilt, när livsinnehållet hänger på andras godtycklighet och inte på din egen kraft, din egen tro?

Med sitt språk och innehåll lyckas Marie Norin på ett lysande originellt vis få mig att fundera på vad makt och maktlöshet kan göra med en människa.

6. Daniel Sjölin – Världens sista roman

Här är Daniel, framgångsrik programledare på kultur-tv, här är hans mor med långt gången demens. Här är en kompisrelation som börjar med ett övergrepp och ändå överlever. Här är den smutsiga klimatförstörda värld vi lever i, en värld där vi alla är utbytbara och där huvudpersonen ständigt ironiserar över äktheten i sina känslor. Det är en hårt knuten näve att stånga sig emot, med ett språk som emellanåt flyter fram, som andra gånger hackar och plågor, som från en mening till en annan kan byta tidsperiod. Men jag stångar mig vidare, i tron att något måste hända – och det händer. Den hårt knutna näven öppnar upp, vid ett ”jag älskar dig”. Det som får huvudpersonen att ta de svåra orden i sin mun, att känna en äkta känsla, är när vi får veta att han mist ett barn. Boken utmanar sin läsare genom sin hårdnackade icke-tro på denna värld och det är nästan outhärdligt tills just samtalet till det döda barnet öppnar upp.