Jag besöker ofta gymnasieskolor. Det är alltid samma sak. Eleverna suckar tungt. Några par hånglar. Alla försöker överrösta varandra. Ingen verkar särskilt intresserad.
Jag börjar med att namnge den svensklärare på gymnasiet som tog mig vid sidan av en vecka före studenten och sade till mig ”Du kommer aldrig lyckas bli författare. Du är alldeles för burdus i ditt sätt att vara och skriva.” Till saken hör att jag aldrig tänkt bli författare förrän hon (som i detta sammanhang får förbli namnlös) med sådan tydlig emfas deklarerade att jag aldrig skulle kunna bli det. Då bestämde jag mig för att bli författare. Det är alltså hennes fel.

Jag talar vidare om socialsekreteraren som hånskrattade mig i ansiktet när jag berättade att jag skulle bli författare, om söka-jobb-handledaren som tvingade mig och sex andra avsigkomna ungdomar att lyfta en medicinboll mot taket för att, som han sade, ”lyfta av oss vår rädsla för arbetsmarknadens villkor.”
Det brukar sluta med att ungdomarna lyssnar. Och det beror inte bara på att undertecknad är en himlasänd föreläsare utan snarare för att de ser att en författare faktiskt lever, är som de, är förbannad och rädd, kär och vilsen, otålig och rastlös precis som de.

Samtidigt vittnar det om enorm fattigdom när hundratals ungdomar står i kö efter ett framträdande för att berätta att det är ”exakt så där fortfarande.”
Jag får massor av brev i veckan från unga människor som säger att samhället i alla dessa upptänkliga former motarbetar deras drömmar.
Har vi inte kommit längre? Vad tjänar samhället på att förtrycka unga människors konstnärliga ambitioner? Vad handlar det om?
Samhällets syn på kreativa människor är fortfarande blind. Det är bara pengar som räknas. Fortfarande. 2008. Har vi ännu inte insett vårt oändliga behov av tröst?
Krävs det katastrofer av varierande grad och skoningslös regelbundenhet för att vi ska inse att vi behöver denna tröst?
Vi behöver trygga återväxten. Hur gör vi det när ambition och längtan motarbetas?

Samhället dömer dig efter förtjänst. Konstnärdrömmar och förhoppningar, liksom allting annat i sin linda, genererar inte några pengar och är därför ingenting värda.
Tills en dag så du lyckas och ”blir ett namn.”
Men hur kan du bli ett namn om du motarbetas redan från början?
Nu för tiden händer det att socionomer och arbetsförmedlare kommer fram och ber om ursäkt och försvarar sig med att de inte kunnat se möjligheterna för mig att överleva på skrivandet. Som om inte desperationen och paniken varit tydliga nog, som om inte drömmen legat utlagd på deras bord.

Ett samhälle som bygger på enbart på förtjänst och inte på människors faktiska möjligheter är ett cyniskt samhälle. Det finns så många begåvade människor som tvingas resa runt hela stan för att ta ett arbete de hatar och är dåligt lämpade för, bara för att någon i beslutande befattning bestämt sig för att deras drömmar om scenskolan, den stora boken, skivan, eller konstverket inte är väda något.
De klassas som odugliga innan de ens fått chansen att visa vad de kan.

Men det finns ett allvar i det konstnärliga kallet som skyddar dig mot alla dessa människor, hur plågsamt viktiga de än är för din överlvenad. Arbetet avskärmar dig från alla jävlar som vill ta en ut ur visionen. Det finns ett kall och en behörighet till högre ändamål som skrämmer många människor.
Men visionen är varje konstnärs rättmätiga liv, den enda plats hon kan vistas på utan att gå under.
Låt bli att slå undan benen för framtidens kulturutövare. Vi behöver er. Det är en synd och en skam att Sverige motarbetar sina kulturella begåvningar. Det är ett fattidomsbevis.