Nu är de erfarna tjejerna ifatt

I Luleå kommun tjänar en erfaren anlägg­ningsarbetare som en erfaren undersköterska. Låga löner är här inget exklusivt kvinnoproblem.
Oron för kommande brist på arbetskraft inom vården har gjort att många kommunpolitiker i landet prioriterat och skjutit till extra pengar till lönelyft.
Kommunal lyfter oftast fram sina lågavlönade kvinnor i debatten. I Luleå har kvinnorna i vården genom åren fått mer än andra. Ibland extra pengar från kommunen, ibland inte. Vård­lönerna ligger därmed i nivå med resten av landet.
Många kommuner landet runt har privatiserat och gjort sig av med sin egen tekniska verksamhet. Konsulter har i Luleå fått i uppdrag att se över vad som kan privatiseras. Männen på den tekniska sidan verkar man vilja bli av med. De betalas också mycket sämre löner än på den privata sidan. Löneläget ligger något under andra kommuner i landet.

Att karlarna som med tekniska jobb inte tjänar mycket mer än vårdens kvinnor blev en stor överraskning för kvinnorna som jobbar på äldreboendet Lignellska Sten­huset.
–Nog trodde jag att de hade högre lön! kommenterar undersköterskan Lucia Eldståhl när KA visade upp vad lönestatistiken säger om Luleå.
– Ja, man tänker ju alltid: karlar har ju högre lön än kvinnor, säger Malin Östling. Hon är också undersköterska på det ombyggda kulturhuset med 22 lägenheter för äldre.
Ja, för dem som har lång erfarenhet, tio år eller mer, skiljer det så gott som ingenting mellan de här mans- respektive kvinnodominerade yrkesgrupperna.

Lucia Eldståhl är äldst och tjänar bäst av de sex runt bordet i eleganta och ombonade samlingsrummet. Men det finns undersköterskor i huset som är både yngre och tjänar betydligt mer än hennes grundlön på 20 500 kronor, berättar de. Här gäller individuella löner.
En del har till och med lägre lön, kommenterar hon när hon studerar vad fastighetsskötarna tjänar.
– Våra löner har ju börjat stiga en del, men det blir ju aldrig för mycket.
Nej, några höga löner tycker de inte att de har. Man jämför sig med arbetarna på stans tungviktsindustri: SSAB.
– Men det var inte för pengarna man valde yrket. Och utan OB-tillägget skulle man inte klara sig, säger Malin Hedstig. Hon tjänar som de flesta runt soffbordet någon hundralapp under nittontusen.

Genomsnittslönen för undersköterskorna som även 1996 var kommunanställd ligger på 19200 kronor i månaden (heltid). Det är något högre än landets genomsnitt. Vård­biträdenas löner ligger dock på genomsnittsnivån för landet. Enda vårdbiträdet kring bordet, Anna Björkén, har efter fem års erfarenhet i vården 15 850 kronor. Det är under genomsnittet i kommunen:
– Det är en dålig lön. Jag gör ju samma jobb som en undersköterska. Lönerna skiljer sig för mycket.
Hon har förhoppningar att få lite mer när hon utbildat sig till undersköterska.
Katarina Niemi utbildade sig på kvällarna och säger att hon fick 800 kronor när hon blivit undersköterska.
– Lönemässigt är det inte så jämlikt mellan kvinnor och kvinnor. Men man pratar ju alltid om man och kvinna när man diskuterar, konstaterar hon.
Lignellska Stenhuset ingår i ett projekt som ska ge den som vill rätt till heltid. Men som på många andra håll i landet, där ”rätt till heltid” införs, finns det också här en hake. Om någon väljer att gå upp i arbetstid riskerar arbetskamraten med kortare anställningstid att inte få jobba kvar på arbetsplatsen.
Man väljer inte det man vill utan med hjärtat för att inte någon annan ska behöva flytta på sig, konstaterar fackets ordförande Tobias Baudin.
– Jag tror att de lever i villfarelsen att vi är våldsamt överbetalda. Vi, från karlsidan, är väldigt medvetna om att kvinnorna tjänar alldeles för lite, säger maskinisten Ulf Eriksson.
– Vi tjänar alla för lite!

Maskinist Ulf Eriksson (i mitten) har rast med anläggningsarbetarna Ture Lundström och Tore Mella.

I futten, den gamla slitna husvagnen, tittar han och an­lägg­ningsarbetarna Lars Mella och Ture Lundström på KA:s lönegranskning.
De har en kort lunchpaus från arbetet med att gräva ner nya avloppsrör till pump­stationen som Ulf Eriksson sköter. Entre­prenörer borrar där upp nya hål för rören i betongväggen och installerar nya pumpar.
Ute kyler den kalla novemberblåsten hårt, men efter över 30 års utearbete är Lars Mella och Ture Lundström härdade.
– Kommunen satsar på kvinnorna på vår bekostnad. Men eftersom vi är så få så blir den summan nästan ingenting. De får ändå ingen större höjning, säger Ture Lund­ström.
Efter över 30 år har Ture Lundström och Lars Mella dryga 19 000 kronor i grundlön. Ulf Eriksson har en tusenlapp till. Det vill säga i nivå med äldreom­sorgspersonalen på Lignellska Stenhuset.
– Jämför man den privata sidan ligger vi väldigt långt efter, 20-25 procent är inte ovanligt. Det gäller staten också, berättar Ulf Eriksson om löneläget. Statistiska Centralbyråns siffror bekräftar den bilden.
Han är arbetsplatsombud. Men det är svårt att få männen att gå på fackmötena som Kommunal anordnar inför de lokala löneförhandlingarna. Där man tar ställning till vad facket ska prioritera.
– Vi är ju en minoritet inom Kommunal, antalsmässigt en våldsam minoritet, så våra röster är väl inte värda så mycket, så är det, framhåller han.
– De menar att vi tjänar mer, men skillnaden är ju oerhört liten så det är ingenting. Man kan glömma att snacka löner tillsammans på ett möte där det är 700 kvinnor men bara 50 karlar, är Ture Lundströms erfarenhet.
– Jag skulle gärna ge dem flera tusen mer i månaden, för det är de värda. Men det ska inte ske på bekostnad av oss. Vi har käpprätt för lite på båda håll.

När Kommunals låga löner överallt beskrivs som ett kvinnoproblem har de svårt att nå ut med sin verklighet.
Vad som också upprör Lars Mella och Ture Lundström är de individuella lönerna. Luleå har haft sådana länge.
– När jag är ute på arbetsplatser är det här med individuella löner vi fastnar på, är sektionsordförande Tobias Baudins erfarenhet. Och lunch­snacket i den lilla slitna futten blir inget undantag.
– Dom som är pratsammare får högre lön, konstaterar Lars Mella.
Och de individuella lönerna bidrar till att de slutat engagera sig.
– Jag har varit med i löneförhandlingarna under många år. Men jag slutade, eftersom jag blev så förbannad, berättar Ture Lund­ström tempramentsfullt.
– Jag slogs för tio år sedan för att vi skulle få lika, och det fick vi. Men det dröjde inte många år så var det borta på sådana här jobb!