Här är dövhet inget hinder

På våningen under Teckenspråksforum ligger hemtjänst för dövas lokaler i Majorna. Maria Henrysson, Peyman Younesi och Sofia Olsson välkomnar in i värmen till vårt tidiga möte. Måndagsmorgnar är ett av få tillfällen då de är på plats samtidigt, under veckan jobbar de över hela staden. Alla i gruppen är teckenspråkiga.

– De vi besöker behöver framförallt någon att prata med, säger Sofia Olsson. Många döva lever annars väldigt isolerat. Vi har längre tid med varje brukare och det gör att vi faktiskt har tid att sitta ner och lyssna eller berätta för dem vad som händer i världen.
Just nu har de elva brukare runtom i Göteborgs stadsdelar och kranskommuner. Det blir mycket resor men bara runt två hembesök per dag. Här finns tid att fokusera på det sociala. Annars är arbetsuppgifterna samma som i den vanliga hemtjänsten, även om praktiska saker som städning också tar längre tid.
– Står jag och dammsuger och personen vill säga något till mig kan jag inte fortsätta med städningen samtidigt, säger Maria Henrysson. Jag måste stänga av och lägga ner dammsugaren för att kunna teckna. Det blir en sak i taget.

Peyman Younesi är själv döv och i dag ger en tolk ljud till hans snabba tecknande. Han berättar om otryggheten många döva känner när de får besök av personal som inte är teckenspråkig. Om vårdare som inte vet hur de ska kommunicera med den döva och till slut ger upp.
– De gamla får ingen direktkontakt med personen och kan inte uttrycka sig, säger han. De ser bara någon som springer runt i deras hem och drar i dem utan att veta vad de gör eller varför.
De ser alla tre ett problem i att biståndsbedömarna som utreder behovet inte alltid förstår hur viktigt det är för döva att bli sedda och hörda på lika villkor som hörande.

– De tänker att personalen i hörande hemtjänst kan prata tydligt och skriva lappar, men det räcker inte, säger Sofia Olsson. Och det är inte alla som ens vet om att vi finns.
På eget initiativ jobbar gruppen med att sprida information, både inom organisationen och ut till döva och anhöriga. Deras broschyr ligger ute på bibliotek, äldreboenden och i kollegornas korridorer.

I personalgruppen på fem personer finns både hörande och döva.  När de har möten med chefen eller andra som inte kan teckenspråk måste de kalla in ­tolkhjälp i förväg. De döva upplever att de blir utanför när de inte kan ta upp saker direkt med chefen eller sitta vid lunchbordet och småprata. Gruppen tycker att de någon gång borde få en teckenspråkig chef.  I stället får Maria Henrysson ofta vara språk-rör för sina döva kolleger.  
– Det blir lite orättvist, säger hon. Om chefen på Volvo bara pratade arabiska skulle det ju inte fungera. Det borde vara självklart här också.