För nu försäkrar försäkringskassan, jublande: ”Vi frågar inte hur sjuk du är utan vilken arbetsförmåga du har”.
Och jag som fått för mig att det är försäkringskassans jobb att ha koll på vår hälsa – och ohälsa. Men nu är det alltså jobben som gäller, framför pengar till både kanoner och människors skröplighet. Drabbas man av sjukdom får man allt pallra sig ur sängen fort som attan. Annars är man illojal och omodern.
Nog vet jag av personlig erfarenhet att ett arbete kan vara den bästa medicinen bara vi orkar ta oss dit.
Men om vi inte?

Hej försäkringskassan, vem lyssnar till den kropp som är sjuk, på riktigt, eller tänjt sig långt över smärtgränsen?
Alldeles nyligen kom så vår nye folkpartiledare Jan Björklund med beskedet att vi, äntligen, ska få en lag mot åldersdiskriminering. I framtiden ska vi vara lovade: ”Vi frågar inte hur gammal du är utan vilken arbetskapacitet du har”. Måhända handlar det inte bara om förmåga utan också om lust. Eftersom vi vet, eller borde veta, att det en människa har lust till gör hon allra bäst.
Däremot är jag inte, likt Björklund, alldeles säker på att åren gör oss klokare så där rent automatiskt.
Några livserfarenheter kan ge oss så stor skada att vi förlorar både sans och vett.  Den som släpar på en ryggsäck där hatet packats tätt intill bitterheten  har inte mycket att lära ut. Framför allt inte till yngre människor.

Eftersom lagen mot åldersdiskriminering jämställs med andra diskrimineringslagar utgår jag från att den främst rör arbetslivet. Inte de andra sammanhang där vi som är 50+ känner oss ovälkomna eller onödiga eller osynliga.
Som när man, ensam, försöker få ett bord på krogen.
Eller när man, utmattad, försöker hitta en plats på bussen eller tunnelbanan.
Eller när man bara råkar vara av kvinnligt kön, eftersom det på något sätt får oss att snabbare passera bäst-före-datum. ”Det är ovanligt att människor i din ålder får öroninflammation”, sa jourläkaren som steg in i mitt hem en tidig juldagsmorgon. Då var jag sisådär 42 – och han långt över 60. Han fick det att låta som om jag besvärat honom på pin kiv.
Måhända ställer jag för stora krav på både regeringen och framtiden:
Men snälla, kan vi inte ha rätt att uppfattas som värdefulla människor efter både 50 och 60 – även om vi drabbas av en sjukdom eller två.

JA
till höstmörkret som döljer både dammtussar och rynkor.

NEJ
till kylan som ­följer hack i häl.