Få vågar berätta

Frågan diskuterades under ett seminarium på tisdagen, andra dagen under Stockholm Pride. Marina Åman, fackligt aktiv i SIF och klubbordförande på en stor arbetsplats, konstaterade att hon inte kände till en enda bi- eller homosexuell på sin arbetsplats.

– Det visar hur illa det är. Då är det också svårt att bevaka att människor inte diskrimineras. Det handlar om mänskliga rättigheter och gemenskapen mellan arbetskamrater.

Liisa Öden Vento från HTF höll med:

– Det borde finnas fler diskrimineringsärenden hos HomO än det finns idag. Men det är för tufft för många att ta strid, de orkar inte med pressen. Men facket finns på nästan alla arbetsplatser, och jag skulle önska att fler vände sig till facket för att få hjälp.

Håkan Eriksson från arbetsgivarorganisationen Almega beskrev hur olika villkoren kan se ut på stora och små företag, hur kunskap och resurser varierar.

– Företagskulturen ser också helt olika ut i olika branscher, och problemen är större i enkönade branscher. Men det är inte OK att göra bort sig och avslöja fördomar mot bi- och homosexuella för företag som är rädda om sitt rykte. 

Fredrik Lundkvist från SKL, Sveriges kommuner och landsting, förklarade att hans uppgift bland annat var att hjälpa till att bygga upp en grundläggande homokompetens bland företrädare i kommuner och landsting.

– Den kunskapen måste man ha som stor arbetsgivare. Att skapa öppenhet, så att människor kan våga vara sig själva, är centralt. Men också att inse att många bi- och homosexuella har en kompetens som kan användas på många områden.

Det finns mycket arbetsgivarna och facket kan göra, men också den enskilde, som arbetskamrat:

– ”Tonen är rå men hjärtlig” säger man ibland. Ofta är det detsamma som grabbigt och kränkande, med nedsättande skämt om kvinnor eller bögar. Det gäller att säga ifrån, första gången, att ”det här är inte OK”. Bäst är förstås att högsta chefen säger ifrån, då ändrar sig alla. Men vi har alla ett ansvar, förklarade Marina Åman.