Men nu har jag duschat kallt och sitter med en kall öl på min altan, utanför för vårt hus i Skurusundet och blickar ut över Stockholms inlopp.

När jag för tio år sedan för första gången såg det här lilla (100 kvadratmeter), vaniljgula sekelskifteshuset väcktes urhonan i mig. Det kändes i hela kroppen: Det här huset är mitt! Och så blev det.
Ibland måste jag fortfarande nypa mig i armen för att förstå att det är sant.
Men när schampoflaskorna skallar mig på morgonen i vår pyttelilla dusch blir jag snabbt återkallad till verkligheten. Allting har sitt pris och i vårt fall stavas det compact living.

Nu ska jag iväg på studentskiva. Grannens dotter tar studenten och vi är ditbjudna. Följande saker ska jag inte berätta för henne:
•    Ungdomsarbetslösheten i Sverige, för ungdomar under 25 år, är (enligt Eurostat) 21,9 procent.
•    Man räknar med 25 000 – 30 000 ”unga utanför”, ungdomar 16-24 år som inte studerar, arbetar eller har någon känd sysselsättning. De är fler idag än under krisåren i början på 90-talet.
•    Det sker en omfördelning av välfärden uppåt i åldrarna. Den generation som går ut gymnasiet idag är den första generationen som kommer att få det sämre än sin föräldrageneration.

Nej, när man själv har ena foten i ”fläskberget” gäller det att inte provocera i onödan. Jag ska le milt och skåla glatt för hennes och hennes kompisars ljusnande framtid.
Sedan ska jag gå hem och fundera på vad jag själv kan bidra med för att den också blir det.