Chockartat möte med flamenco

Fem musiker på en liten scen i en mörk lokal. Gitarristen drar i gång ett solo som får knottror att ta form på armar, ben och nacke. Efter en stund av salighet får rytmen från en cajón fötter att stampa och höfter att långsamt röra sig från sida till sida med vågliknande rörelser. Och så. Smärtan när ett knytnävsslag träffar. En röst som får ögon att vattnas. Som sjunger om det evigt plågsamma, svek och sorg. Jag känner det men förstår inte ett ord.

Si! Jag väcks ur mitt chocktillstånd av att någon brister ut i ett tillrop. Ja, just det. Jag är här. På en klubb, med människor runtom, en vän vid min sida. Ut på scenen kliver en kvinna. Hon tillropas av sångerskorna. Cecilia! Hon tar sig fram till mitten av scenen, skridande fast ändå med tydliga ljud av klackar mot parkett. Långsamt, med kraft, som en människa som inte rör sig för att hon vill, utan för att hon måste. Som sångerskan måste sjunga för att leva ut sin smärta.

I paus satt vi tysta, jag och min vän. Vi tittade frågande på varandra. Vad kunde vi säga? Det fanns helt enkelt inget utrymme för kvasiintellektuella kommentarer eller försök till recension. Det var en chock och en upplevelse som jag aldrig vill glömma. Och som den föreställningen var, kommer ingen annan att vara. Jag kommer aldrig att få uppleva mitt första möte med flamencon.